Guldet Och Den Gyllene Regeln

Keynesianerna i USA är på väg att implementera mera kvantitativa lättnader, så som vi antog att de skulle göra. Det tog inte längre än att ECB bossen Trichet deklarerade ”stimulera inte mera – nu är det tid att strama åt” förrän en av Federal Reserve cheferna vid St Louis Fed informerade alla jänkare om, att för att undvika en Japansk utveckling, så måste man fortsätta med dessa stimulanser genom fortsatta uppköp av skattkammarens säkerheter. Europas högre hand tycks ha givit in för den växande kritiken till den ohållbara mickey mouse lösningen och accepterar för tillfället en annan väg. Efter 15 månaders reducering av krediter från plus 17% till minus 9.6%, tror Fed att man har spelutrymme för att köra upp kurvan till 17% igen. Det kanske mest intressanta i denna bemärkelse här är att Mr Bullards kommentar om att anskaffa mer säkerheter kommer mot bakgrund av vissheten att han är helt varse om Fed´s i hemlighet uppköpta säkerheter under perioden. Bullard tycks inte besitta någon högre aktning av omvärldens observationsförmåga. Och bortsett från det, så är ju detta ett exempel på vad Japanerna själva gjorde, de försökte lösa problemen med kvantitativa lättnader. Skillnaden låg i att man främst lånade av sig själva i Yen och inte på världsmarknaden, vilket har räddat dem från än djupare problem och låsningar. Det mesta av den japanska skulden ägs av japanska medborgare – precis som sig bör.

De senaste 30 åren har policyskaparna baserat sina åtaganden på räntesatser, snarare än likviditet, vilket de nu vägrar att publicera. Vid noll-ränta lägen har inte Fed mycket utrymme för justeringar förutom minus räntor. Nuvarande räntor och utveckling av fiat valutorna generellt sett gör guld till en attraktiv valuta. Guld är inte skyldig någon något. Dollarns huvudkund – USA – är skyldiga oräkneliga biljoner – bara för den enkla saken att trycka en pappersvaluta, en kredit valuta. Gemene man förstår inte implikationen av att slava för en kreditvaluta som den amerikanska dollarn är. Den skapas på skuldbasis eftersom dollarn som fysiskt medel inte tillhör den amerikanska staten utan tillhör det privata Federal Reserve. Så varje gång Fed trycker en dollar skuldsätts nationen ännu mer eftersom de ska betala ränta på den monetära tjänsten. Det var därför IRS och inkomstskatten påfördes till att börja med en gång i tiden, för enligt den amerikanska konstitutionen så stipuleras ingen inkomstskatt. En stor del av inkomstskatten går egentligen tillbaka till Fed för att betala räntan på dollar tjänsten, och inte så mycket till gemensam infrastruktur vilket många misstar sig på. Dessutom finns det ett antal stater som aldrig ratificerade inkomstskatten ursprungligen, vilket är anledningen till att inkomstskatten är hett debatterad som en potentiellt olaglig verksamhet i USA. Men media tar inte upp frågan, det är för kontroversiellt för deras ägare.

En sådan infernalisk smitta som dollarn nu befinner sig i blir därför en smitta i hela det internationella finansiella systemet som har dollarn som reservvaluta. Således är det svårt att i dagens läge se något säkert alternativ för säkerheter än just guld och ädla råvaror. Den som observerar vad den inre kretsen har ägnat sig åt de senaste 15 månaderna ser att världens egentliga valuta av idag är guld. Dollarns senaste rally gentemot USDX var en kortlivad sak. En flytt på USDX från 74 till 89 och tillbaka till 81.66 kompletterade en bild som på längre sikt bara fortsatt talar för dollarns undergång. Den som vet hur marknaden är riggad såg rallyt. Vem med någon form av nämnvärd intelligens skulle lägga sig på mage i 10 år för 2.93% ränta, när realekonomins inflation överstiger 7%? Världens insatta spelare ser givetvis vad detta problem implicerar även om kråksången inverteras när man konsulterar media. Vad ska all världens dollarbundna obligationsägare göra när återbäring fortsätter att decimeras – sitta på skrot i 10 år?

Samtidigt så fick Dow ett väntat rally från 9800 till 10,500 och vad berodde det på? Marknadens insiders visste, som de alltid gör, vad Fed´s nästa steg skulle bli. Det betyder med andra ord att de aktioner och annonseringar Fed drev igenom redan hade försatt en rea-lapp på aktierna genom elitens insider information. Då torde icke fortsatt dollar fall och stigande inflation överraska någon. Publikum har inte fatta vinken ännu men vad vi ser är en sorts renanimation av vad som pågick 2007. Dollar och marknaden föll emedan guld, silver och basvaror gick in ett rally.

Wall Street och Washington fortsätter att mata media om att det har funnits eller finns en återhämtning på gång, när vem som helst som kan läsa statistik utläser att så är icke fallet. Som påpekats tidigare är en ny våg av kvantitativa lättnader i görningen och offerlammet i den riten heter inflation = lägre dollar, högre guldpriser. Kommer man att fortsätta med nya laddningar av kvantitativa lättnader om och om igen? Kan det åstadkommas? Det kan vi inte säga med säkerhet, och ej heller kan Federal Reserve säga det eftersom det beslutet i verkligheten fattas på annan ort. Vi vet dock att krig ”on demand” alltid är ett gångbart kort. Det pågår en ständig debatt i huruvida krig verkligen är lönsamma affärer eller inte. Det beror på ur vilken vinkel svaret ska ges. Ur den transnationella finansens synvinkel har krigen alltid tjänat deras intressen, och det räcker för att krig alltid ska stå med en finansiär, eftersom finansiären vet att pengar är blott ackrediterade symboler på ett papper. Men i den andra ändan av papperskrediten finns både makt och riktiga naturresurser att teckna in.

Därför finns det alltid tillgång till hur mycket pengar som än krävs, från superfinansens sida sett, när det gäller vapen och krig. Först så skuldsätter krigen och upprustningen de engagerade länderna ännu mera, sedan behöver de inblandade än mer kredit för återuppbyggnad efter krigen – och eftersom hela världen i stort sett lånar ur samma krets och trust av långivare och finansiärer, så är det är ett win-win spel för dem. USA kan definitivt räkna med deflativ depression i händelse av fullskaliga krig. Husbubblan som Fed drev på var ett medel för att kontra deflationen och den taktiken utmynnade i ett aldrig sinande elände på husmarknaden.

Fed är därför skurna i ett hörn där stigande inflation är oundvikligt och rör sig nu medvetet i den riktningen, för om de inte gör så kommer de finansiella systemen att börja haverera. Prisnivåer kan inte kontrolleras alls just nu och det finns ingen metod att hindra inflation genom att trycka upp låtsas nummer i böckerna. När industrin och företagen avsiktligen satte intäkter och vinst mål lägre än normalt så rapporterades det att 75% av förväntningarna infriades. Det finns en gräns för dumhet med, Fed flyger med byxorna vid fötterna och har hittills lyckats med en enda sak och det är att hålla igång systemet och spelet till dags dato. Frågan är: kan de fortsätta agera på detta vis och vad är priset alla andra måste betala för det hela?  Vi har redan sett vad stimulanserna gjorde i 2002 och i 2006 när regeringen erkände att inflationen låg på 5-1/4% – men i verkligheten var 14-3/8%. Den rockaden åstadkoms genom att fördubbla pantsättningars kreditgivning över en 4-6 års period. Förutsägbart nog lämnade den taktiken både USA och resten av världsekonomin i ett betydligt sämre skick. Ingen vill ta smällen på sin vakt, oavsett om det är företagens Amerika, Wall Street eller regeringen. Oavsett vem man vill klandra så kvarstår faktum, det finns ingen sann fri marknad, och den marknad som finns är manipulerad av eliten och korrigeras därför inte.

Marknadens perception och förväntan ligger emot ständigt högre inflation. Det betyder att inflation – via kvantitativa lättnader – kommer att följa oss tills vi återupplever Weimar republiken i någon form – och då är det spelet över. Inflation tycks beses av de flesta som en smärre sysselsättningsåtgärd, med vid acceptans, av den enkla anledning att alternativet är fyllt av fruktansvärda scenarios.  Under sådana premisser blir monetär expansion en sorts fundamentalism där bubblor ersätter en proportionsbaserad organisation – en ansträngning som strävar bort mot en egentlig lösning, vilket är att rena systemet från inflationsspelet, kasinopapper, gambling och huvudlösa investeringar.

De flesta har en svårighet i att på ett precist och realistiskt sätt kommentera monetär och fiskal politik såvida man inte förstår att det finns krafter som kontrollerar nationer bakom scenerna – med en armada av institutioner, det globala finansiella nätet, parapolitiska organisationer, fronter och kampanjer. Om man inte använder denna faktor och ser vad den är baserad på – dess slutmål, vilket är en världsregering, en superstat, där nationen effektivt sett har spelat ut sin roll – så har man en mycket liten chans i att förstå vad som egentligen sker på schackbrädet. Händelser blir blott fragment utan att föreslå ett sammanhang. Men med visshet om agendorna ser man den inre logiken och händelser blir lättare att förstå och sätta i ett sammanhang – och att förutse skeenden blir även det mycket lättare.

Denna transnationella elit har inte misslyckats med särskilt mycket genom åren. De satte FN, EU, GATT, WTO, NAFTA, IMF, Världsbanken, globalisering, offshoring, avnationalisering, ett datoriserat globalt finansiellt system under deras kontroll, nationer skuldsatta över öronen – och mycket annat på kartan. Hela denna industriella konsolideringsprocess emanerar från samma lilla grupp av superägare och finansiärer, inget av dessa nämnda slag realiseras utan dynastierna och deras krafter. Det är ingen särskild politiker eller grupp av politiker som har haft dessa globaliserade visioner och nogsamt implementerat dem, nej, politikerna i världen har istället manats, talats och danats att gå denna väg. Och de närmaste större stegen siktar mot en total konsolidering av nationerna, bit för bit. De flesta analytiker och ekonomer ser inte detta och varseblir därför inte sammanhanget, vilket får till följd att deras bedömningar ständigt blir fel och missvisande.

USA är i samma sorts fålla som Japan var i –  men den amerikanska kongressens solida inkompetens i beslutsprocesserna kan inte ge dem tillbaka försprånget de en gång hade, eller hoppas på att USA ska gå lika bra som Japan har gjort sedan 1992. Bortsett från den väntade inflationsspiralen på språng mot hyperinflation, kan en devalvering skönjas, som alternativ till hyperinflation.

Det är möjligt att USAs uppvisning över dessa år blir en spik i kistan för Keynes. För alla dessa skepp i mellanöstern kan inte sitta där för evigt. Att åter kapitalisera massiva summor av regeringars skulder kan inte och kommer inte att lösa problemen. Vid denna vägdelare syns inget sätt att undvika ett förödande utfall och de som drar i strängarna är väl medvetna om saken. Ingen kommer att undgå ekonomiska och finansiella smärtor, det föreligger blott en fråga om gradskillnader. En talande bild är observationen att nästan inget görs någonstans för att korrigera systemfelen, åtgärder som skulle lösa såväl arbetslöshet som välstånd. Men det krävs åtgärder, ett paradigmskifte, som på nytt definierar finansiella medel och proportionerna i den finansiella och ekonomiska fördelningen. De flesta inser nog att ansträngningar i detta läge förefaller som futila, alla nationer är i praktiken bakbundna av en global bläckfisk, som går sin egen väg. Den mest realistiska insatsen – utan att överväga ett fundamentalt ekonomiskt systemskifte – vore för USA (och det stora flertalet nationer) att skära utgifter med 30%, upphöra med spenderande via budgetunderskott, gå mot lägre skatter i vissa länder (inklusive USA,)  och låta problemen lösa sig självt och att samtidigt acceptera prislappen för en tidigare huvudlös politik genom en deflativ depression. Istället är den USA bundna världen på väg mot ett katastrofalt läge – och det är inget som bara råkade hända – det har planerats att ske på detta vis.

Om jag vore kapten över nationen Sverige skulle jag nyttja dessa åtgärder, men jag skulle även medvetet eliminera skulder till andra nationer, direkt eller indirekt, bland annat är effekten av detta den viktiga aspekten att inte stå exponerad mot transantionella agendor eller instabila nationer. Vidare skulle jag avyttra exponeringar i dollar och andra sjuka fiat valutor, skriva av kasinopapper som t ex derivator, bannlysa derivator, och ackumulera guld som säkerhet, eftersom alla pappersbaserade värden håller på att brinna upp. Hade jag stått vid rodret hade Sverige guldreserver varit mångdubblade redan eftersom denna sjuka kunde ses på flera års förhand.

Som tidigare påpekts så föreligger det en massiv felallokering av kapital, en direkt konsekvens av Fed´s räntesats politik. De låtsas som om inflationen vore nära noll när faktum är att de har en mycket högre inflation än vad de medger. Således är det enkelt att se hur den amerikanska regeringen manipulerar sanningen – genom att titta på ingående data. Frågan är vem som går på deras finter, alla vet vid det här laget att inflationen kommer ur monetisering, låga räntor och i viss mån fiskal sedeslöshet. Den höga inflationen har exploaterats för att stävja deflation och det har inte varit allt för svårt att bluffa med statistiken så att BNP och inflationsstatistiken i stort sett ser normalt ut.

Problemet Fed har är att de finner sig tvingade att skapa mer inflation än deflation eftersom de är rädda för att förlora sin kontroll genom deflation, vilket när den väl har slagit till är hart när omöjlig att stoppa. Under hela detta spel ligger en kokande kittel av instabilitet som kan nå den kritiska punkten när som helst och slänga systemen i kaos, inte minst ett globalt börskaos.  Denna ansats till normalitet medger att guldet presterar som en säker hamn under både inflation och deflation. Huruvida det rör sig om inflation eller fångenskap i skuld är irrelvant. Guld stiger uppåt för att skydda ägarna av guld precis som andra som iakttar problemen väljer guldet för en säker förvaring. Inte för att spekulera på vinster, utan just för att säkra medlen och dess värden.

Man kan enkelt se trenden genom att se bakåt. För ett par veckor sedan stod Dow Jones Index på samma nivå som i Mars 1999 och vid den tiden låg guldet på cirka 240 dollar. Och nu stod den i 1000 dollar mer, drygt 1200 dollar, hur talande är inte detta? Denna utveckling tillsammans med den förödande monetära politiken har satt guldet på plats som den egentliga hårda valutan bland de initierade spelarna. Det är inte bara Dollarn som är sjuk, Euron är sjuk med. BIS, Bank Of International Settlements, visste vad som skulle ske och strandsatte sig på sitt nya spel, SDR, redan i 2003. Annars hade man inte gjort den officiella proxy konvergensen. Eftersom SDR bara är en korg av andra valutor är inte SDR mer än en proxy valuta. Priser på dollarbundna tillgångar sjunker, vilket syns på den amerikanska fastighetsmarknaden. Lägg sedan till den felriktade marchen till amerikanska säkerheter som många gick in, trots att det var lätt att räkna ut dollarns temporära återhämtning som oupphörligen skulle följas av fortsatt nedgång.

Förstörelsen av kapital har pågått i många år, men flertalet tycks inte notera – eller vill inte notera – att världens finansiella system håller på att sakta implodera. Blott ett par hastiga rörelser på börserna kan räcka för att släcka ut det hela. Alla stimulanser och all propaganda till trots så ligger centrum av denna härdsmälta långt ifrån att återfå generellt förtroende. Vi tror inte att det misstroendet kommer att ändras på förrän en ändring av systemet har satts på plats. Att bara rädda den finansiella världen är inte nog. Systemet är i ett skriande och uppenbart behov av att räddas – men maktspelarna vägrar att göra det.

Negativ återbäring är vad som manifesteras i form av förlorad köpkraft och de som berörs av detta har sin säkraste tillflykt i guldet. Man kan inte gå hur länge som helst med negativ återbäring även om The Muppet Show hemskt gärna vill vilseleda publikum till att tro något annat. Vägen man har valt i Amerika slutar i antingen hyperinflation eller en serie av devalveringar. Det spelar ingen roll hur hårt amerikanska skattkammaren och Fed söker att återuppväcka systemet eller att undertrycka guldets värde, det är dömt till haveri. Det finns en väldigt sjuk sak som behöver dö, låt den dö. Fiat dollarn möter sin kollaps och detta kan inte förhindras längre.

Det var somliga som sade redan för 11 år sedan vilket som skulle bli den troliga systematiska utvecklingen, avspeglat i högre guld och silver priser. Man har haft rätt till punkt och pricka och det finns ingen anledning till att ändra den utsikten, eftersom spelet inte är över än, och så länge som publikum och regeringar accepterar korrupta monetära system, existerar ingen anledning till att sluta baxa guld. Man ska inte bekymra sig om slutspelet eller en exit. Vi kommer att kunna se tecken på något skifte i förtid men det är inte säkert att det kommer att ske under överskådlig framtid. De exponerade måste ha sina tillgångar rörliga genom de hårda reserverna. Varför? För det finns inget alternativ. Det är svårt att se andra alternativ när fiat valutorna fallerar, nationer fallerar och eskalerande inflation ligger över hela den amerikanska horisonten. Kvantitativa lättnader bryter successivt den amerikanska ryggraden genom inflation via monetisering nu när de amerikanska bankerna slutar sterilisera sina medel, och de sitter på ungefär en biljon dollar. Effekten blir ytterligare en runda av monetär degradering, vilket sänder dollarns värde lägre och lägre. Det kan bara finnas en orsak till att bankmännen har använt denna sorts hävstång med ett trasigt finansiellt system som resultat. De stora bankerna har gjort så avsiktligen genom att återanvända kvantitativa lättnader till upp emot 5 biljoner dollar. En ny nivå av ”breakdown” etableras med den metoden – vilket sätter statsskulder i ett tydligt fokus – och misshandeln skickar guld och silver till att reflektera detta beteende. Och vem vill ha statsskulder i fokus? Den högsta finansiella handen givetvis eftersom det skärper dess makt och veto. Varför tror Ni att vi läser hur en icke fransk, icke europeisk entitet som IMF talar över världens löpsedlar och säger åt Frankrike att de måste strama åt hårdare?  Stora stygga vargen har äntrat det prostituerade Europa.

För flera veckor sedan sa vi att Fed måste fatta beslut över huruvida man skulle injicera 5 biljoner till för att hålla uppe maskinen i 28 månader till. Nu kan vi läsa flera tidningar som påpekar detta behov och de tror att Fed kommer att välja att göra så. Det rimligaste vore att meddela detta i Augusti men eftersom spelet inte handlar om vad som är bäst för Amerika eller vad som är bäst för världen, utan vad som tjänar den högsta agendan bäst, så kan det beskedet låta dröja. Om detta beslut fattas så menar vi precis som tidigare: guldet drar iväg till 2 500 – 3 000 dollar.

Logiskt sett blir följden av det beslutet att världens reserver och säkerheter bundna i dollar dumpas istället för att de låter sig luras på en återbäring som aldrig kommer. Då stiger guldet oundvikligen. Obligationsägare får stå som åskådare till stölden av deras köpkraft i dollar, men en drös av dem lär hänga kvar trots det. Tillgångar i dollar forex är ned från 64.5%, för 15 månader sedan till 59.5%, vilket måste betyda att det är några länder som har fattat vad som händer, men å andra sidan är Säkerheter höga. Det må så vara, vi kommer att kunna räkna många dollar förlorare när den amerikanska ekonomin till slut bryter ihop i en deflativ depression.

~ av leewanta på 5 augusti, 2010.

 
%d bloggare gillar detta: