Trend 2012 – Det Stora Spelet Spiller Över – Del 1

Denna trend analys siktar mot 2012 utifrån ett anglosaxiskt/amerikanskt epicentrum. Om man inte gillar denna kristallkulas syner så beror det på att man inte vill se detta utspela sig i realiteten. Om det observeras en varning i detta, se det då som ett föregående exempel på den sorts exempellösa politik som de drömska globalisterna genomför i dagens värld. Eftersom den globala marknaden har haft USA som ledare i sin expansion, så är det av vikt att titta på vad som sker där, innan samma vånda må spilla över någon annanstans genom den globala matrisen.

År 2012 så hade ingen kraft av förtroende, hopp eller optimism kunnat täcka över kraschen. Inget land hade klarat sig helskinnat, den ekonomiska slakten var global. Tvåsiffriga arbetslöshetssiffror, fastighetsmarknaden värderades till mindre än hälften av sitt värde under 2006, handelsflöden torkade ihop till en pissränna, tillverkningen stagnerade, varuhandeln decimerades…men hur skulle detta INTE kunnat ske?

Injektionen av tiotals biljoner i formen av stimulanser och lösensummor (dollar, pund, yen, yuan..etc) som pumpades in i fallerande nationer, banker, mäklerier och företag för att blåsa nytt liv i världsekonomin efter ”paniken i 08” var en bankrutt politik som skulle försätta världen i konkurs.

I 2010, när drog-pengarna började att verka och röra på pjäserna, så misstolkades den saltomortalen som en helande dans, snarare än var det hela egentligen var: en temporär lättnad.  Likväl, på den mest fundamentala nivåen borde det ha varit självfallet att regimer inte kunde köpa tillbaka nya och sjuka obligationer ( s k monetization) i all evighet, att man inte ohämmat kunde trycka nya pengar ur tomma intet – ex nihilo – uppbackade av ingenting, låna ut det hela utan praktiskt taget ingen ränta, och förvänta sig att resultatet skulle bli tillväxt. Att ta på sig mer skuld än man hade innan skapar blott en enda varaktig sak: mer skuld.

Denna transparanta ploj var ohållbar, på samma sätt som en husägare som inte kan betala på sina lån tar nya lån för att klara av det hela – en omöjlighet i den realistiska verkligheten.

Men i fantasivärlden högt upp i den den höga finansen var det som annars skulle vara en omöjlighet och oansvarigt i den riktiga världen satt i system  – som en självklar ekonomisk politik. Dessa spelare som av skript-politiker som Obama kallades för ”Industrins Titaner” och firades av polarna inom affärsmedia som ”De Bästa Och De Smartaste”, var i verkligheten inte mycket mer än bookmakers i dyra kostymer.

Titaner av vad? Var har de byggt? Vad har de anlagt – förutom kriser? Har de odlat mat? Vilka bilar byggde de?

Hästen Harry.

De var helt enkelt bookmakers. De placerade finansiella vad åt folk i hopp om att dra in en hacka eller två. I Chicago´s spelarlokaler kallades det för ”playing the numbers” men på Wall Street kallades det för ”investeringsstrategi”.
Men i motsats till den traditionella bookien som bara tog emot och placerade vad, så agerade även dessa ”titaner” som heta tipsare, och charmade sina kunder långt ut på fältet av ”exotiska finansiella instrument”.

Paraderade som fullblod så var det hela inte mycket mera än hästkrakar svepta i silke: Credit Default Swap, Esoteric Derivative, Auction Rate Security, Synthetic Collaterized Debt Obligation, Enhanced Special Investment Vehicle — ett stall av glittriga bluffar som sattes i full galopp på Wall Street Derbyt. Loppet som skulle kollapsa världens ekonomi.

Emedan Wall Street bookies tjänade mega-miljoner i bonusar och insiders kammade hem miljarder mer så ville resten av världen ha en bit av den lätt hackade vinstkakan med. Från att spela ”spread” på det isländska diskontot, ”flippa” byggnader på Irland, köpa ”condos” i Spanien, till att häcka mer säkra vad på Grekiska obligationer och amerikanska säkerheter – så marknadsfördes det hela med en implicerad garanti till vinst. Den outtalade andemeningen som motiverade investeraren var att man kunde tjäna pengar på att inte göra något alls…allt man behövde göra var att lägga ett vad på rätt ställe.

Oavsett hur det hela spelades ut eller såldes in –med hög eller låg risk – så är investering inget mer än spekulation. Per definition: spel. Och när spelare inte vinner – så förlorar de. Om spelet är stort nog så kan förlusterna ta ned hela nationer, det isländska haveriet är ett exempel. Vadslagare från andra länder placerade pengar på Isländska banker för att de erbjöd högre räntesatser än de kunde få i sina egna länder. Men även om räntesatsen var garanterad – så var inte Institutionen det. Även om insatser försäkrades så hjälper inte det när högrisk spekulationerna brister i bankernas egna placeringar, eftersom Islands skattkista inte kunde täcka de imploderade insatserna. Det tog det isländska banksystemet 20 år att gå i konkurs ifrån den ursprunliga privatiseringen av bankväsendet. Rytmen följer den 18-åriga ”boom and bust” cykeln rätt väl.  När den isländska regeringen försökte föra över ersättningskraven från investerarna på den isländska befolkning så protesterade folket och vägrade betala dem frivilligt.

Heder åt islänningarna som är vakna nog att reagera – men som vanligt för sent, detta är publikums ständiga dilemma – och politikens vardag.

De utländska investerarna – kasinospelarna – trodde de hade lagt säkra vad som skulle hämta hem reda pengar på de höga räntesatserna. Det hela var dock inte mer än ett vad! Nivåer av risk i alla sina otaliga variationer kommer inte undan faktum: det finns inget som är ”säkra vad”. Oavsett om man spelar långt eller kort så finns det alltid risker. Dessutom visar samtidens utredningar att rating byråerna, de som värdesätter kredit och tillgångar, hade konspirerat med alla dessa bookmakers. Man hade skruvat upp skräp papper till de högklassiga skyarna åt sina polare på Wall Street klubben.

Spelet är riggat.

Dominon Faller

På insidan så manipulerades spelet av mäklarna och banker som “fixade” instanserna så att de gav AAA betyg till något som egentligen var skräppapper (eller något helt annat än vad köparen kunde förstå) men man opererade även genom en flora av komplext mygel (t ex: high frequency trading, dark pools och via en uppsjö av ”exotiska finansiella instrument”) som förde  med sig omåttliga vinster till spelets olika insiders. Minns att det är ett monetärt spel som inte har sin relevans i produktion, tillgång och efterfrågan – men vid dagens slut bokförs det i realekonomin på det ena eller andra viset.

Det var deras oansvariga och bedrägliga scheman som var ytterst ansvariga för den finansiella tsunamin – möjliggjorda av ja-sägare till politiker som litet begriper. Men, istället för att låta dem åtalas för denna sorts ekonomiska brottslighet, eller att tvinga dem att svälja sina egna förluster, så lyckades kasino-kedjan (banker, mäklerier, hedge-fonder, och diverse ”finansiella institutioner”) ändra på spelreglerna. Inte ansågs de bara vara ”för-stora-för-att-gå-under”, de var för-stora-för-fängelset med. Regimens ledare hävdade att om förlusterna inte täcktes upp så skulle investerarna tappa förtroendet, utlåningen skulle torka, och hela det globala finansiella systemet skulle kollapsa. Om de stora pojkarna skulle tappa plånboken måste alla andra gör det med minsann, det är deras melodi.

Låt Världen Äta Förlusterna

Detta hade ingenting att göra med den i Amerika så populära teorin, lanserad under Reagan, om ”trickle down effects”. Att när den rike blir rik, så regnar det droppar på den fattige. Detta var ett fall av ”Punga Upp”. I Bush/Obama ekonomin så hade de rikaste och de största spelarna som hade förlorat genom dåliga investeringar, eller befann sig i riskzonen för konkurs, fått sin frälsning genom doktrinen att de måste räddas till varje pris.  För om inte de über-rika inte räddades så skulle det ju inte regna droppar på den fattige eller på resten av befolkningen. Genom regimens dekret skulle de skattebetalare som aldrig hade sett till de där regndropparna till att börja med nu även finansiera de bankrutta finansiärerna.

Om skattebetalarna fann sig själva oförmögna att förstå resonemanget bakom “Punga Upp”, så var det på intet vis överraskande. Varför skulle man vänta sig rim och reson, när det inte står att finna i övrigt? Varför använda proportioner som är verkliga? Hela det finansiella systemet hade kapats av banditer. Det var kriminellt till att börja med.

Till exempel, i en intervju från 2008, så avslöjade Kyle Bass, hedge-fond chef – som då var anställd på Hayman Advisors – bedrägeriets natur – vilket var kamouflerat av sin egen komplexitet som en multi-biljon härva med flera dimensioner…så komplex att Wall Street Journal inte kunde skriva om det hela. Det var hur komplext det var. Det tog lag av advokater som läste kontrakten, analyserade komplicerade flödesdiagram. Även då skulle expertisen se helt tappad och vindögd ut, om man förstod något  alls av konceptet. De kunde säga ”nja, jag ser inte vad det här är…”

Experterna som med sin ingenjörskonst hade strukturerat dessa scheman sades själva vara ställda över hur komplexa deras egna skapelser var, och insisterade på att räddas från något de själva hävdade att de inte förstod. Låt oss kalla det för en sanning med modifikation. Somliga förstår det binära: om det inte är det ena – så är det det andra. Därför kunde en av världens rikaste entreprenörer Warren Buffet deklarera redan i 2003 att derivator var ”finansiella massförstörelsevapen” utan att själv vara en akademisk finansiell ingenjör.

Stående implicit rational var att bara de som redan hade foten redan inne i korthuset – de med påklistrad kompetens från Harvard, Princeton, Yale etc – var kvalificerade att dra i spakarna på Wall Street och i Washington. Bara de – som hade fört fram derivata spelet genom lobbyinitierad avreglering och därefter agerat barnmorskor till dessa ”exotiska finansiella instrument – var rustade för att hantera komplexiteten i den samtida ekonomin och storfinansen. Så de som först sade att de inte begrepp diagrammen insisterade på att de visste bäst ändå. De stora måste räddas! Det döende amerikanska imperiet hade inte längre plats för den mindre skalan:

  • Mor Anna & Pappa Jones shopen var passé
  • Familjefarmen – en amerikansk kärnverksamhet – straffades av regimens ”bli stor eller försvinn” politik som subventionerade de industrialiserade super-farmarna – hade nu blivit en pittoresk  kuriositet
  • Järnaffären mitt i staden hade hamrats ut av superkedjor som Home Depot, Office Depot.
  • Tvärs över hela spektrat..finans, försvar, försäkring, hälsa, nyheter och underhållning…snart sagt varje hörn av företagssektorn hade befallts och beslagits av De Stora.

Och ju större de blev, desto mer oberörbara förblev de. TV profeter av pengar och honung, en strid ström av snabba finansiella mygel kommentarer, som uppvaktades av lismande nyhetsankare – som aldrig lyckades få fram ett sant ord, eller något som reflekterade morgondagens realitet. Ack, denna ständiga förvåning!

När dessa kvasi-kungar och placebo-drottningar och nutida aristokrater av kommersen talade, förblev deras ex cathedra omdömen utan ifrågasättande och deras slutsatser utan utmaning. Precis som med 9/11 katastrofen erbjöds inga bevis, inget behövde beläggas, och ingen förklaring begärdes.  De som var för-stora-för-att-gå-under var för-stora-för-att-ifrågasättas.

Notering: Allt eftersom ekonomiska tillstånd förföll över hela världen, klandrade många krisen på den inneboende naturen av kapitalism. Men om vi ska skärskåda detaljerna och frigöra specifika orsaker efter traditionella definitioner så var det egentligen inte kapitalismen som klantade sig – det var mänsklig begivenhet som klantade sig. Kapitalismen – resursbaserad symbolism per mentala processer –korrumperades och perverterades av De Stora, deras egen girighet, som i maskopi med statliga organ stod inför konsekvenserna av deras eget handlande – och förrådde systemet som hade berikat dem.

Essensen i en funktionell kapitalism som definieras utefter: ”…distributionen av varor som huvudsakligen avgörs via konkurrens på en fri marknad” hade skändats och förstörts. Det var inte bara frånvaron av faktiska bevis som styrker att något är för-stort-för-att-gå-under som ekade fantasmagori, räddningsplanerna i sig begick våld på en av de mest hyllade grundsatserna i den renodlade kapitalismen som säger att:

Ingen individ, inget företag, institution, nation eller imperium är för stort för att fallera: för –stort-för-att-gå-under. Hade denna hårda definition av kapitalism ärats och fungerat utan hinder, så skulle de uppblåsta, övernoterade, ineffektiva frossare till bolag ha gått under och begravts. Det skulle ha uppstått svårigheter och förluster, men självkorrigeringen hade tagit ned de som spelade bort sig först, dessa finansiella binnikimaskar, och så skulle systemet därefter ha renats på ett snabbare och på ett sant korrigerande vis.

Ingen ”-ism” eller ”-ologi” – oavsett renhet i avsikt eller moralisk grund – är immun emot korruption och vanskötsel. Medan kapitalismen som helhet tog mycket av den öppna kritiken beträffande omåttligheterna som förde fram ett totalt finansiellt kaos – i tandem med en skymd avväpning av säkerhetssystemen – och Wall Street´s öppna övertagande av Washington – så var det ju samma modell som en gång hade danat världens rikaste och mest framgångsrika nation – efter rikedomens mått mätt.

Som med alla andra ”–ismer” hade den amerikanska stilen av kapitalism sina brister, omått och missbruk. Men man byggde en gång världens rikaste och mest mobila medelklass, det ska inte glömmas. Hur som helst vid år 2012 så står två av världens mest kraftfulla ”–ismer” under attack, försvagade och hotade av upplösning.

Världens Arbetare Förena Eder! v 2.0

Kapitalismen självt skulle hållas ansvarig för denna ”den största depressionen”. Med en omarbetning av det gamla kommunistiska manifestet “du har ingenting att förlora förutom dina kedjor” så skulle Världens Arbetare 2.0 förenas under banderoller  i stil med: “du har ingenting att förlora förutom allting” eller “det lilla du har kvar kommer de att ta”.

Vid mitten av 2010 tog de Grekiska, Irländska och Rumänska arbetarna till gatorna för att protestera mot de drakoniska budgetåtstramningar som de tvingades till – av deras egna regeringar eller IMF och centralbankerna – för att säkerställa betalningar till kreditgivarna som äger nationernas skulder, de transnationella hyenorna.

Vid 2012 hade den sociala oron blivit global. Initialt var strejkerna, upploppen och protesterna av fack, studenter, arbetslösa, pensionärer, och de som var upprörda avfärdade som förutsägbara (men kortlivade och ineffektiva) reaktioner som antingen skulle självdö eller stampas ut av polisen.

Det officiella antagandet var att, oavsett om man gillar det eller ej, så när man väl har tryckt in åtgärderna skulle publikum lära sig att leva med dem. Det mer realistiska antagandet är: ”när folk förlorar allt, förlorar de hämningarna” I Maj 2010 så var gängse media fortfarande döva till mer långvariga och globala varningar om kommande sociala uppror, tumult och protester, med fingervisning om vad som hade uppvisats i Europa redan. Vad som hände i Grekland skulle även drabba världen.

Varför skulle USA´s media lyssna? England? Till och med när Dow Jones Industrial Index Average hade sitt sämsta Maj sedan 1940 så menade experterna som inte ens såg krisen komma att problemen var över:

Aktiefall Är Korrigering På Hausse Börs
1 Juni (Bloomberg) – Tappet över fem veckor på S&P´s Index 500 är konsistent med en temporär tillbakadragning inom en stigande marknad, säger Thomas Les JPMorgan Chase & Co.

Samtidigt – i den riktiga världen – sattes nya rekord. Allt sedan US Labor Department började övervaka arbetsmarknaden 1948 hade aldrig tidigare nästan hälften av Amerikas arbetslösa stått utan arbete längre än sex månader. Emedan bostadsförsäljningen ökade på grund av generösa skattelättnader, så sattes rekord i antalet hem förlorade till utmätning de tre första månaderna i 2010, och huspriserna var fortfarande nere 30% från höjdpunkten i 2006. Bankernas utmätningar på Amerikanska hem hoppade 35% det första kvartalet i jämförelse med tidigare år.  Trots den droglika effekten så hyllades skattetricket som beroende på att fastighetsbranschen mådde bra. “Vi befinner oss på en översåld aktiemarknad plus att vi har ekonomiska data som USA´s bostadsförsäljning  som kommer ut över förväntningarna,” sade Hank Smith, CIO på Haverfor Trust Co. “Fundamenta förbättras,” sade han samtidigt som Dow spikade 2.25 procent i tidiga Juni 2010.

Återhämtning? Eller bara en hägring?

Tre veckor senare så studsade den hyllade fastighets-injektionen, tillsammans med börsen, ut över diket. Efter att de överdimensionerade skattelättnaderna som hade proppat upp försäljningen gick ut i April, så uppvisade Maj 33% i omedelbart fall av bostadsförsäljningen för nya hus, ett nytt rekord. Återhämtning? Det första kvartalet under 2010 krympte privatsektorns löneutbetalningar till nya lägsta noteringar, vilket representerade lönetagarens minsta andel av inkomst i amerikansk historia, emedan statliga program (socialtjänst, arbetslöshet, matkuponger etc) steg till nya rekord höjder. 40 miljoner amerikaner har varit registrerade för matkuponger vid samma tidpunkt i mitten av 2010.

Allt eftersom den privata sektorn förlorade jobb så var det uppenbart att ökningarna i styrets utgifter var ohållbart och destruktivt. Mer spenderades av regeringen än vad som intjänades av den privata sektorn. Skatterna täckte inte utgifterna samtidigt som fattigare stater som var underkapitaliserade för att möta obligationer höll tillbaka skatteåterbärings-checkar från sina ägare!

Notering: Vem, annat än en av dagens regeringar, skulle ta sig an ett sådan stunt – att släppa skuldväxlar som bara ska betalas när det passar? Skattebetalare och låntagare som inte klarar av sina åtaganden förlorar hem, får löner pressade och tillgångar beslagtagna. Studenter – som har massiva lån (i USA är det inte ovanligt med 100 000 dollar i lån eller mera), tjänar magra slantar –  förhindras att deklarera personlig konkurs av den utlåningsbenägna lagstiftaren – och förblir kontrakterade betjänter.

USA har tappat 8.5 miljoner arbeten (motsvarande 7,4 procent av arbetskraften) sedan den stora recessionen började – medan det statliga väsendet bara reducerade styrkan med 141,000 arbeten – mindre än en procent – under samma period. Samtidigt som den privata sektorn krympte, rörde sig knappt den statliga sektorn. Konsekvensen av detta återspeglas i den rekordlåga 41,9 procent av den totala lönekakan i USA som härstammar från privata löner. En annan notering är att statliga arbeten som traditionellt var lägre avlönade än privata nu snittade på en inkomst dubbel i förhållande till den privata: 120 000 dollar/offentlig sektor versus 60 000 dollar/privat sektor.

Då staten inte behöver bry sig om konkurrens och nästa kvartals vinst, och står utan krav på att tillmötesgå aktieägare, så behöll man sin stora icke-produktiva byråkrati. Bara de som är för-stora-för-att-gå-under – Stora Spelare eller Stora Regeringen – inkasserade något på de gigantiska lösen/borgen/stimulans paketen som rullades ut hejdlöst. Man skulle kunna tro att USA tänkte sig att lägga all skuld på någon annan en vacker dag för att rationalisera detta beteende.

Staternas utgifter steg med 2.3 procent, och de federala utgifterna lyftes med 3 procent. Är det inte helt förstulet att – USA – enveten försvarare av ”fri företagsamhet” och skarp kritiker av Europa och andra nationer som har uppfattats som övergödda byråkratier – har transformerats till en värre version av vad man har kritiserat: en hycklande, övergödd och korrupt inrotad byråkrati.

Regeringsstaber Blir Självbevarande Gäng

När lägre och mellanklassens arbetare i privata sektorn blåstes ned av lägre löner, arbetslöshet, sargade pensionsplaner, så behöll den offentliga sektorn sina planer intakta. När stamaktiemarknaderna surnade, så sjönk den amerikanska modellen av pensioner för de privatanställda – sk 401 planer som är fondbaserade – alla tog en del av smällen – förutom hos statligt anställda som var garanterade sina planer efter en annan modell. Olikt den privata sektorn där pensioner och ersättningar kunde slås ut om företagsamheten gjorde det, så kunde man dock notera att när statens investeringsfonder hade spelat illa, så räddades man av skattesedeln. Vidare, om en statspensionsfond tömdes på pengar, så var man i de flesta fall uppbackade gentemot staten (skatt) via lag.

På toppen av den politiska pyramiden, från stad till kommun till Washington D.C, var det varken kris eller överbemanning utåt sett. Löner, privilegier, överbemannade kontor för lakejer, medhjälpare och eftergivna interner, allt behölls fullt finansierat. Det var inte förrän stimulansåtgärder från Washington reducerades till droppar och skatteintäkterna förföll som den offentliga sektorn tvingades till eftergifter.

Trendpunkt: Det var inte bara löner och fringisar som tvangs skalas tillbaka: utan meningsfyllda nedskärningar skulle pensionsfonder torka. Realistiska fack skulle förhandla för att rädda vad de kunde för att få systemet fungera hellre än att sätta sig utan arbete alls. För de utan priviligier eller icke-statliga tjänare – förutom generösa flöden av pliktskyldiga politiska sympatier –  fanns det bara en handful program; refinansiering/lånjusteringar och förlängda arbetslöshetsersättningar. Undersökningar visade att 46 procent av Amerikanerna led av skuldrelaterad stress. 136 142 personliga konkurser registrerades under den heliga Majmånaden av ”återhämtningssåret” 2010, vilket representerade en ökning på 9% från ”den stora recessionen” i 2009. Försumlighet av betalningar/inteckningar steg till 9.4 procent, en ökning från 8.2 procent år 2009.

Bostadspriser fortsatte att falla, och ansökningar för belåningar sjönk med 27 procent till den lägsta nivån sedan 1997. Detta var förvisso mera än en ”sub prime” kris som tillskrevs kreditovärdiga låntagare och skrupulösa långivare. ”Återhämtningsåret” 2010 steg utmätningarna på de mest konservativa räntebundna lånen till 36.7 procent, en ökning från ”det stora recessionsåret” 2009. 2009 såg FDIC – den statliga värdepappersgaranten – notera 305 trassliga banker på deras bevakningslista. Ett år senare stod det 775 banker på den listan. I Sverige och Europa kunde man samtidigt läsa att ”nu vänder det uppåt”, ”USA reser sig, ”nu är det mörka bakom oss” i stort sett varenda dag under första halvåret av 2010. Vilken uppmärksamhetsstörning ligger bakom detta? Främsta halvan av 2010 innebar 86 – en fördubbling från 2009 – officiella bank-konkurser. Det som drev på konkurserna var förluster från lån tillhörande sektorn ”kommersiella fastigheter och utveckling”.


Vi Kan Alltid Låtsas

Bara dagar efter att de euforiska marknads-fundamentalisterna hade ställt sig i lovsång för de nya, heta och taggade ”fundamenta” som den romerska kungen bar, påföljande av 536 000 nya prospekterade jobb för Maj, så kom sanningens siffror in långt under förväntningarna. Av de 431 000 jobb som skapades så var 411 000 (95 procent) ‘trafikräknare’- de mest temporära av de temporära jobb som sedan skulle försvinna över sommaren. Trots dessa kinkiga data, så deklarerade Obama, den manchuriske teleprompter läsaren, talandes utanför ett truckföretag i Washington trakten, att den nya dåliga arbetslöshetsstatistiken är bevis på att ”ekonomin blir starkare varje dag”.

Men inte just den dagen. Dow trillade ned 324 punkter. På den globala fronten så började statsskuldshärdarna som hade börjat med Grekland fattat eld i Spanjen, Portugal och det redan besvärade Ungern. En repris av ett alltför bekant tema uppvisades av Ungerns president Viktor Orban, när han medgav att den tidigare administrationen hade ”manipulerat” siffrorna för att dölja svårighetsgraden av landets problem och att resonemang om att ställa Ungern i status av statsbankrutt ”inte var en överdrift”. Faktum är det vore en ”överdrift” att tänka sig något annat än insolvens och deklarerad konkurs. Men för konsumentus publicus, särskilt i tal om miljömässiga och ekonomiska bestyr, är regeringarnas standard procedur att spela ned sanningen, eller helst helt maskera den (oavsett hur katastrofal den är), medan man accentuerar det imaginärt positiva (oavsett hur trivialt, meninglöst, efemärt eller direkt lögnaktigt det hela må vara)

Den oföränderliga PR strategin är att först spela på ”förtroende kortet”. Ledarna (så att säga) söker på sitt traditionellt genomskinliga vis inbilla publikum att de är helt medvetna om situationen, har kontroll över operationerna, och har samlat ”de bästa experterna” att komma fram med genialiska lösningar som bara denna expertis är kapabla att formge. Man kan alltid låtsas.

Efter ”paniken i 08” så stod det klart för de med klarsyn att systemet skulle braka vidare på olika vis. Undertecknad kontaktade bland annat Sveriges Riksdag – via dess granna hemsida – för att påpeka att man i god tid skulle göra av med sjuka papper, flytta säkerheter, byta bort döende valutor i reserverna, till t ex guld som har sigit stadigt de senaste 11 åren (en avspegling av sjuka fiat valutor). När Grekland kollapsade och man stod inför fullbordat-faktum-2010 i Europa, först då lunkade den ormtjusige, Von Papen liknande, Fredrik Reinfeldt fram och sa att ”man ser över instutitionerna” och ”ska säkra dem”. Helt reaktionärt och ett par år för sent -varför såg alla analytiker jag konsulterar någon annan framtid som inte dessa folkvalda såg? Kan man inte få en mer vetenskaplig beläggning för total politisk och institutionell inkompetens? Nej, det kan man inte. Att publikum inte förstår att Grekland togs ned av startblå finansiell politik är en annan sak. Det som skiljer är tidsaxeln och produktivitetskurvor, men Sverige var inget undantag från kasino-spelen, vilket historien kommer att visa.

Bondfångaren Claude

Så, på stickreplik och som förväntat, Jean-Claude Trichet, President i den Europeiska Central Banken, ECB, förminskade den grekiska krisens implikation när den först slog mot världsscenen i December 2009. Med tunga skuldbördor som hotade den grekiska ekonomin och med det allvarliga prospektet om statskonkurs på horisonten, så deklarerade Trichet: ”jag skulle säga att jag fullständigt litar till att – med hänsyn tagen till den situation som den nya regeringen i Grekland måste klara av inom ramen av sin fiskala situation – jag har förtroende för att de nödvändiga besluten kommer att fattas.”

Vid våren 2010, var det enda ”nödvändiga beslut” som syntes till den att bryta EMU´s ”ingen-lösen/ingen-borgen” regel som tidigare hade etablerats i förväntan om en sådan här situation skulle uppstå eller för att parera ett fall som Grekland. Eurozonens regeringar – och den ständigt hungrige skördetröskan IMF – pläderade 45 miljarder Euro för Grekland att ta av vid behov.

Allt eftersom smittan spreds metastaserade de 45 miljarderna till en biljon Euro – en garnison av legoknektar byttes ut mot en nukleär raket till Mars måne. Men inte ens det skulle enligt tyska kanslern Angela Merkel göra något annat än att ”köpa tid”. Oavsett om det rör sig om en EMU överträdelse av Stabilitets och Tillväxtpaketen (som stipulerar att inget land skulle besitta budgetunderskott högre än 3% av BNP), ett brott av EMU´s ”icke-lösen-regel”, eller en avsägelse från ”ingen IMF intervention” löftet när det politiskt passar, så visade det sig att alla dessa bindande regler, pakter, fördrag och löften summariskt avrättades och löstes upp. Ett mer leninistiskt EU avslöjade sitt ansikte när trycket höjdes på spelarna.

Vidare, bara timmar innan ECB reverserade sin politik beträffande att aldrig köpa upp dåliga skulder från fallerande nationer, så vidhöll Trichet detta löfte och sade att man absolut inte skulle köpa giftiga papper från vare sig länder eller företag. Ett par timmar senare ändrade man sig.

Nyspråk, Dubbelspråk, Alla språk

Två veckor senare – med Euron och kapitalmarknaderna i full förlisning – så höjde Trichet insatsen med löften om att tillhandahålla obegränsat med likviditet och att fortsätta att köpa upp ländernas obligationer. ”Det är riktigt att fortsätta att göra vad vi har beslutat oss om [beträffande företags-obligationer och statspapper] sade Trichet. ”Vi har en kapitalmarknad som inte fungerar perfekt”.

Hur vore det med ”redo att dyka på näsan och träffa jordens mitt” – medan man gör allting man lovade att inte göra i ett försöka att rädda skeppet! ECB fortsatte att köpa upp skulder och att pumpa in obegränsade medel i de fallerande systemen med en fast sats i Juli, Augusti och September. Globalt, lokalt, det spelade ingen roll, det fanns två sorters regler. En skrevs i lagverken och följdes upp av lagens stränga arm. For vardagens människor innebar det noll tolerans, styva böter, snabba böter. I den delen av verkligheten skulle regler följas utan acceptans av kontraktsbrott och ändrade premisser.

Den andra regeln bröts med straffrihet när helst det passade för att proppa upp fallerade banker, fallerade finansiella institutioner och stater som var bankrutt, inga av reglerna gällde då.

Styren hittade på nya regler som skulle tvinga folken att arbeta mera, tjäna mindre, och ge upp förmåner och betala högre skatter för att täcka de enorma glupande dåliga vadslagningar som placerades av de största spelarna i ”investerare” klassen. På kabalens språk kallades det för ”åtstramningspaket”. På gatans språk kallades de för ”vansinnespaket” – garanterade att driva det bentyngda och belägrade publikum från sans och ut på gatorna.

ECB – efter många veckor av frän och bitter offentlig debatt – lovade till slut att tillhandahålla vad som de facto var obegränsade medel för lösa ut Europas banker, regeringar och fallna företag. Men det hela brännmärktes med ett högt pris. För att rädda De Stora, skulle Europa behöva göra avkall på sitt mångordade välfärdssystem, dess säkerhets-linor fördes till kapmaskinen. Hundratusentals arbetare inom den offentliga sektorn i Europa sades upp och sociala program lemlästades och skrevs av.

Låt oss minnas att Sverige hade sugits in att ersätta och bekosta denna cirkus av dårskap i långt högre utsträckning om man hade varit där landets betrodda regering ville – pantade och bundna av den förlorade chimären EMU. En regering som inte klarade sig helskinnad till dags dato beroende på sina egna meriter – utan på att man misslyckats i tidigare skeden att inför sina avsedda meriter, i att nedmontera Sveriges nationella valuta och finansiella självstyre genom EMU. Krisen är inte över, så det finns inget utrymme för självgodhet eller hybris – en bit bortom 2012 kan vi mycket väl se ”grekiska” parader i Stockholm City.

~ av leewanta på 24 juli, 2010.

 
%d bloggare gillar detta: