Blixtpunkt: Obama Redo Att Bomba Iran

Efter ungefär två och ett halvt år – där det väntade kriget mellan USA och Iran befann sig på en relativt låg nivå – inte minst beroende på det finansiella kaoset och att Zbigniew Brzezinski ritade Obamas utrikespolitik fram till idag – så ökar nu risken för ett angrepp snabbt. Ett mönster av politiska och diplomatiska händelser, militära utsättningar, och media chatter indikerar att de härskande Anglo-Amerikanska kretsarna, som spelar ut sin regi genom Obama administrationen, nu rustar sig för att vara redo för omgående angrepp på Iran, kombinerat med anglo-amerikanska specialstyrkors inbrytningar för att hetsa ett antal rebelliska grupper emot icke-perserna. Naturligtvis är troligheten för en ny fejkad Tonkin incident eller en så kallad falsk-flaggad terror attack – iscensatt av det anglo-amerikanska krigsmaskineriet men tillskrivet Iran eller deras utvalda proxy agent – stadigt växande.

Misslyckandet av CIA´s ”Green Movement” i Iran – som naturligtvis var en blind fläck – ger tillbaka initiativet till den föregående neocon planen för någon sorts kombination av en direkt militär attack utförd av Israel och/eller USA.

Senast USA stod nära ett angrepp på Iran var i Augusti-September 2007, vid tiden när Israel bombade Syrien. Detta var fasen när Cheney fraktionen genom en bisarr planering, kapade en fullt laddad B-52:a utrustad med sex nukleära missiler, och avsåg att få planet till Mellanöstern – utan kommando och kontroll från Pentagon – sannolikt tänkt att användas för att skapa en kolossal provokation utformat av det skurkaktiga nätverket där Dick Cheney var det synliga ansiktet operativt sett. Ett par dagar innan B-52:an undflydde kontrollen av lagens långa arm så hade ett antal bättre informerade aktivister misstänkt en kommande intervention. Detta föranledde ett par amerikanska institutioner att agera vid tillfället för att förhindra att skurkplanet skulle kunna bege sig emot mellanöstern. Motståndet till att låta B-52:an flyga utan officiellt godkännande reflekterade ett växande konsensus inom amerikansk militär-intelligentia och de övriga härskarorna: att Bush-Cheney-Neocon politiken som baserades på direkt millitär aggression mot alla de uppställda målen hade visat sig kontraproduktivt och väldigt vådligt – och exponerade landet för en dödlig dos av imperiell överutsträckning.

En prominent talesman för det växande missnöjet med neocon operationerna var Zbigniew Brzezinski, en fd nationell säkerhetsdirektör i Carter administrationen.

Brzezinski invände att inga flera direkta angrepp borde göras för tillfället, och att USA borde fokusera på att spela ut staterna mot varandra, medans USA trädde mer tillbaka i bakgrunden från rampljuset. Revanschisten Brzezinski´s proklamerade modell var alltid byggd på hans egen framgångsrika taktik som fick Sovjet Unionen att vändas emot Afghanistan i 1979, vilket sedemera influerade processen som till slut upplöste Sovjet Unionen ett årtionde senare. I centrum av Brzezinski´s argument låg bevisligen att färgbetingade revolutioner efter modellen man använde i Ukraina 2004 var ett mycket bättre verktyg än de kostsamma och farliga bombräderna och invasioner som alltid försvarades av de monomaniska neocon dårarna. Det fanns tydligt en andemening i att Brzezinski skulle kunna leverera en färg-revolution till, så som han hade gjort i fallet av Ukraina.

Brzezinski´s Mardröm Från 2007 Är Tillbaka

Brzezinski formulerade sin kritik av neocon metoderna bestående av aggression och utsvävande imperalistisk geopolitik i hans vittnesmål inför Senatens ”Foreign Relations Committee” i Februari 2007. Hjärtat av Brzezinski´s analys var detta: om USA fortsätter att dras ned i en utdragen blodig inblandning i Irak, så blir den sannolika slutliga destinationen en öga-mot-öga konflikt med Iran och med andra delar av den islamska världen. Ett plausibelt scenario för millitär kollision med Iran implicerar Irans misslyckande att möta de normerade fixpunkterna: följt av anklagelser av Iranskt ansvar för misslyckandet, och sedan via någon provokation i Irak – eller via en installerad ”terrorist attack” i USA som skylls på Iran – vilket sedemera kulminerar i en ”defensiv” amerikansk militär aktion emot Iran – vilket störtar ett ensamstående Amerika i ett spridande och fördjupande träsk – som eventuellt sträcker sig över Irak, Iran, Afghanistan och Pakistan. Idag kan man även lägga till Libanon och Syrien till den listan, och lämna vissa reservationer för Jemen, Somalia, Sudan, och ett par hotspots i centrala Asien.

Faktorerna som bidrar till denna ökade risknivå just i skrivande stund inkluderar tre huvudsakliga trender:

CIA´s ”Green Movement” sprakade till och slockande.

1.Den USA sponsrade ”Green Movement” rörelsen i Iran har nu demonstrerat nederlag i ambitionen att fälla Achmadinejad och hans regering. I 2006-2007 så hade axelpakten Brzezinski-Nye-Trilaterala Kommisionen och deras  ”mjuk makt” eller ”smart kraft” filosofi attackerat neocon kartellens stupida planer för en direkt attack på Iran genom att samtidigt påpeka möjligheterna för en färg revolution i Iran, precis som axelpakten hade lyckats iscensätta Den Oranga Revolutionen för att installera NATO dockor i Ukraina. Varför attackera Iran direkt, argumenterade Brzezinski och hans vänner, när en dock-regim i Tehran kunde användas emot Ryssland och Kina på samma vis som man hade lyckats spela Afghanistan emot Sovjetunionen – med förödande konsekvenser för den sistnämnda. Toppen av dessa subversiva ansträngningar nåddes i Juni 2009, med den så kallades Twitter Revolutionen, vilken hyllades med hysterisk skadeglädje i Anglo-Saxisk media.  Mousavi-Rafsanjani fraktionen lämnade inga tvivel om deras CIA och MI6-baserade föräldraskap när  utstuderade slogans som ”död åt Ryssland, död åt Kina”  tog till etern. Illusionen om en lätt kupp dog på ett seglivat vis i London och Washington. Men vid Juni 2010, så hade impotensen av de ”gröna” krafterna i Iran kunnat fastslås. Hillary ”airstrike/airhead” Clinton klagar till och med på att Achmadinejad nu representerar en militärjunta som har marginaliserat mullorna, mullorna som USA har demoniserat offentligt men  i det fördolda litat på för att förhindra en ekonomisk modernisering av Iran. Detta föder tendensen att falla tillbaka på neocon planerna för någon sorts kombination av direkt Israelisk/USA attack, kombinerat med eskalerande subversiva ansträngningar ibland Balucher, Azarer, Arber, Turkmener, och Kurder i Iran.

Rysk Utrikespolitik Är Nu Oviss

2. Under tiden som neocon gänget försökte starta en aggression emot Iran, var uppgiften svårare att genomföra på grund av den allestädes närvarande osäkerheten gällande Rysslands potentiella reaktion. En av måltavlorna av bombräder skulle alltid vara Bushehr nukleära reaktor, som står byggd av ryska tekniker. Neocon kartellens krigsplanering var tvungna att oroa sig över händelser som besöket i Tehran av Rysslands President Vladimir Putin, den 16:e Oktober, 2007. Under Putin eran, tog ryska media och spelare som General Leonid Ivashov ledningen i att påkalla uppmärksamhet emot den ökade krigsförberdelsen i USA/UK, som i fallet av ”Operation Byte”, då attacken på Iran föreslogs att förläggas till ”Good Friday” den 6.e April, 2007.  Emedan det sågs osannolikt att Ryssland skulle riskera generellt krig som ett resultat av en attack på Iran, så fanns det emellertid frågor om vad Ryssland faktiskt skulle göra. Denna farliga ovisshet utgjorde ett tröghetsmoment för pro-krigs agitationen ífrån de neokonservativa.

På dessa premisser var Putin tillräckligt mobil för att kunna bidra till världsfreden under åren efter 9/11. Vid mitten av 2010, så föreföll det som att utrikespolitiken driven av President Medvedev för stunden utvecklades bort ifrån principen av ett kraftfullt oberoende och den sorts ryska nationalism som leddes av Putin, och att man nu placerar mer värde på samarbetsprojekt med NATO länder, som ibland baseras på unilaterala eftergifter till USA. Delvis kan man kreditera rörelsen i denna riktning till frimarknadsivraren Anatoly Chubais, arkitekten av nomenklatura-privatiseringen av Sovjetstatens fastigheter under 1990 talet, vars koncept om modernisering av den ryska ekonomin är starkt beroende av informationsteknologi – sektorn där han pekade på USA som ledare. Newsweek rapporterade godkännandet av en ny utrikespolitik ifrån det ryske utrikesministeriet vilket enligt uppgift fick provisorisk acceptans ifrån Medvedev.  Detta dokument kallas ”Program for The Effective Exploitation on A Systemic Basis of Foreign Policy Factors for the Purposes of the Long-Term Development of the Russian Federation”. Den omedelbara effekten av detta rapporterade program ses i Kremlins villighet att bistå med eftergifter till viktiga utrikespolitiska beslut av USA – med väldigt minmala vinster för Ryssland. Ett exempel var att man avstod från försäljningen av S300 vapen till Iran, som man hade tecknat avtal på i 2007. Det påvisar att USA nu har ett mycket lättare läge att attackera Iran eftersom Ryssland har undanröjt okända exponeringar för neocon taktiken. Det hela lägger således en pusselbit till på kartan som föranleder en situation där en attack på Iran nu är mer trolig än annars.

USA/UK Hedge-Fond Blitzen Emot Euron Avstannar

3. Det är ett allvarligt misstag att föreställa sig att normala relationer med de Anglo-Amerikanska finansiärerna kan erhållas i nuvarande depression genom försonande drag och förlikningar. USA/UK upplever just nu en kataklysmisk instabillitet i formen av en finansiell härdsmälta, och denna kris eggar de reaktionära krafterna till irrationella, äventyrliga, och aggressiva rörelser. En observation från 1930 talet är att, när den imperialistiska finansiär eliten möts av en disintegration utefter deras frontverksamhet – resultatet av deras fiktiva spekulativa bubblor – så svarar de ofta med strategiska flykter av de mest vanvettiga sorter. I vakan av ”paniken i 08”, en disintegration av det anglo-amerikanska banksystemet, så har New York och London eliten uppvisat tecken på en kollektiv psykos, även om dessa manifestationer hittills bara har varit synliga i västvärldens reaktionära, självvådliga, socioekonomiska politik. Den specifika form som antas efter denna tendens, efter 2008, innefattar den svårartade försvagningen av den amerikanska dollarn såsom kvarvarande internationell reservvaluta – genom vanskapelsen av en 24 biljoner dollar stor kreditgivning, utfärdad av Federal Reserve, Amerikanska Skattkammaren, och FDIC i syftet att lösa ut Wall Street´s zombie bankirer. Denna tidvattenvåg av dollars ledde till dollarns minskade värde på de internationella kaptialmarknaderna under större delen av 2009.  Under senare 2009 och tidiga 2010 så  avfyrade en grupp av Anglo-Amerikanska hedgefonder samlade kring Soros, Paulson, David Einhorn och andra, en spekulativ attack emot statsobligationer i Grekland, Spanjen och Portugal, med målet att använda en kris i den södra regionen av Euron för att skapa en flykt av ”hot money” ut ur Euron, och såldes föra Euron närmare tredje världen, om man kunde. Delvis beroende på hur man svarade på attacken, via ett sent uppvaknande av Kansler Angela Merkel, vars aktioner inkluderade ett förbud mot spekulation och blankning på nakna Credit Default Swaps på obligationer och nakenblankning på tyska aktier, och delvis beroende på valutastöd ifrån Kina, så avstannade den planerade Anglo-Amerikanska blitzen emot Euron och är åtminstone temporärt nedkörd efter 8 månader av insatser, där Euron trots allt vibrerar mellan 1.25 och 1.30 per dollar. Detta betyder att, såvida inte City Of London – bankvärldens egen vatikanstat med sin egna poliskår – och Wall Street kan komma upp med en ny plan – eller att Europas banksystem imploderar av andra orsaker, vilket förvisso har varit en ”högrisk” fram till idag – så kommer krafterna av en global ekonomisk depression – representerad av en Dödsstjärna på uppemot 1,5 kvadriljon dollar av värdelösa och bondfångade derivator – att söka sig runt i träsken och hitta andra offer för tillfället, mest uppenbart det brittiska pundet eller den amerikanska dollarn.

Det omedelbara hotet av en pund eller dollar kollaps leder de operativa finanshyenorna på spåret till att åter överväga en mycket farlig flyktväg i formen av en attack på Iran, just därför att en sådan aggression skulle leda till en blockad av ”the straits of the hormuz” eller i vart fall orsaka en allvarlig disruption av en tredjedel av världens tanktraffik. Påföljande den beprövade Kippur-krig/oljebojkotten i Oktober 1973, så flaggades oljepriset ända upp till 500 till 1000 dollar per fat, och skapade således tillräckligt med efterfrågan på dollar att suga upp mycket av dollarns överhäng som därmed proppade upp dollarn, åtminstone för en tid. Minns den parastatliga Bilderberg konferensen 1973 i Saltsjöbaden där läckt information visade att man hade talat om 400% i ökning av oljepriset – vilket sedan blev verklighet ett par månader senare.

Låt oss glömma de officiella vanföreställningarna som rationaliserar krig för publikum. Inget land kan gå in i ett stort krig utan att man har en sponsor för planen, ingen viktig fiat valuta kan hävda sig på sikt utan sponsring av ”kreditvärdiga” resurser som stärker den.

LW/WGT

~ av leewanta på 24 juli, 2010.

 
%d bloggare gillar detta: