leewanta.com

•24 november, 2010 • Lämna en kommentar

RE: Carl Bildt – ”den ständiga terrorn”

•31 oktober, 2010 • Lämna en kommentar

Syntetisk terror är givetvis profitabelt för många agendor, och Bildt verkar – dåraktigt – spela på den ostämda strängen därvidlag. Han sår uppenbarligen en boomrang till (trendriktigt) – riktad mot hans egen nacke – i att genom sloganism anta positionen som en förstulen propagandist och en agiterande stalinist.

”sofistikerad terrororganisation” – syftar du på CIA, FSB, BND, SDECE, SISMI eller Neocon gänget, vilka samarbetade med många av dessa subversiva rörelser? För du tror väl ingen är så pass sänkt under ytan att man utgår ifrån att Du faktiskt vet, i den yttersta verkligheten, vad du talar om i dessa ärenden? Eller vem som finansierade dem? Och om de som gjorde det även finansierar dina Bilderberg möten?

Syntetisk terrorism strategin begagnas av oligarkiska intressen för att söka ta över folket på olika vis, i enlighet med Machiavellis ”popolo”. Det fungerar tills 5% känner till något mera, sedan kollapsar den bubblan, precis som andra spekulationer.

Denna agent för underliga prioriteringar underskattar ständigt sanningens kraft, den kommer att nå kritisk massa, men alla korrigerande processer tar sin tid.

Frågan i framtiden kommer väl närmast att ligga i att förstå vilka ”solida skäl” Bildt hade för att vifta med subversiva hotbilder på ett okritiskt, om inte direkt förstulet vis.

Om inte annat säger Bildt inte ett ord om alla dessa proxy krig och dess potential att de facto föda – hämndbegär – som ett resultat av att helt oskyldiga människor dukar under efter geopolitiska särintressens räder, kring vilka Bildt historiskt har slingrat sig likt en liten Fez-huvad betjänt.

Ja, terrohot och terrordåd kommer att fortsätta, då det militär-industriella komplexets hjältar finansierar mången aktivitet för sina egna agendors skull. Eisenhower hade inte bara rätt, varningen misslyckade att begripas av den förpuppade massan.

Under tiden tycks Bildt kopiera de förlorare som söker stärka sin professionella position med att vifta med populistiska hot-bilder, och det är inte till hans framtida fördel.

Mytbildningen som därefter uppstår beträffande ”terroristen” är den sista linjen av en bankrutt regim, etiskt och finansiellt.

Den Privata Bankkartellen Angriper Nationerna

•5 augusti, 2010 • Lämna en kommentar

Ett nytt dokument ifrån IMF uppvisar en charter för en ny global valuta kallad ”bancor”, vilken påvisar det potentiella motstånd nationerna kan tänkas sätta emot processen av att tvinga in nationerna i en global monetär ordning från superfinansens hökar, där balansgången går mellan ”frivilligt multilateralt ramverk” till en fullskalig global valuta: den orwellianska mardrömmen kallad 1984 fullt realiserad – och faktiskt, långt värre än vad hans litterära verk implicerade. De vill kontrollera människans liv så långt som är möjligt, detta vet vi med den största säkerhet.

Dokumentet medger att det krävs ett monumentalt skifte i acceptansen av globalismen för att göra planen möjlig på kort sikt. IMFs blåkopia, författad av Rez Moghadam, direktör för IMF´s strategi, policy och granskning, har lyckats stanna under radarn under tre månader.

En artikel på Financial Times blogg ”alphaville”, understryker dokumentets klara direktion mot en global finansiell kropp. Detta är embyrot till världens värsta mardröm, och varför det är så kommer att förklaras mer i detalj i andra rapporter.  Länk: http://ftalphaville.ft.com/blog/2010/08/04/306346/imf-blueprint-for-a-global-currency-yes-really/

“…in the eyes of the IMF at least, the best way to ensure the stability of the international monetary system (post crisis) is actually by launching a global currency.” noterar Izabella Kaminska.

“And that, the IMF says, is largely because sovereigns — as they stand — cannot be trusted to redistribute surplus reserves, or battle their deficits, themselves.”

Å ena sidan har man lurat in nationerna medvetet i en total skuldbelägring efter deras skickliga bedrägerier, och sedan när länderna är bakbundna i det läget, kramas de ur via konjunktur och svårigheter, och förflyttar successivt villigheten att ge upp sig för den transnationella finansens planer och vilja.

En charter visar de steg man ser för att successivt fånga länderna i planen:

IMF Charter

Taktiken börjar med en vag rekommendation för ”frivilliga policy justeringar” att adopteras av medlemsstaterna, sedan går vägen igenom mer och mer drakoniska ekonomiska åtgärder tills man når bankirens slutmål i en global valuta, det veritabla slutet på den individuella nationen. Kartan visar även tänkbara motstånd mot varje steg på trappen från de enskilda nationerna, vilket ger kort spik, följd av ett lugn, och sedan en generell resning i rörelsen mot en global valuta vars progression sker över tiden, uppbackat av destabiliserande åtgärder på marknaderna givetvis – ränker vars effekter vi redan ser idag i världen.  Vägen till denna globala valuta påbörjas med nyttjandet och den eventuella implementeringen av ett internationellt monetärt system baserat på SDR, IMF´s syntetiska pappersvaluta. När väl SDR är accepterat föreställer sig IMF bara ett steg till för att kunna lansera en ny global valuta. När denna markör dyker upp ligger världens framtid i frihet på spel. För den som tror att de män som ligger bakom denna plan har trevliga noteringar för folken och världens massor i deras hemliga vision begår det grövsta misstag. Deras vision är inget annat än en fullskalig och totalitär stat där den enskilda människan ingår ett systematiserat ”micro-management” av deras liv, med ny teknik och allestädes närvarande hotbilder projicerade på den andra sidan.  Dokumentet ger till och med valutan ett namn, ”bancor”, efter John Maynard Keynes föreslagna ”World Currency Unit”. Keynes som inte nekade att hans doktriner lämpade sig bäst för en totalitär stat.

Följande sektion i IMF dokumentet understryker:

48. From SDR to bancor. A limitation of the SDR as discussed previously is that it is not a currency. Both the SDR and SDR-denominated instruments need to be converted eventually to a national currency for most payments or interventions in foreign exchange markets, which adds to cumbersome use in transactions.

And though an SDR-based system would move away from a dominant national currency, the SDR’s value remains heavily linked to the conditions and performance of the major component countries. A more ambitious reform option would be to build on the previous ideas and develop, over time, a global currency. Called, for example, bancor in honor of Keynes, such a currency could be used as a medium of exchange—an “outside money” in contrast to the SDR which remains an “inside money”.

Dokumentet säger att såvida inte någon kataklysm sker för att med rop driva fram en reform så kommer processen att ta tid:

”It is understood that some of the ideas discussed are unlikely to materialize in the foreseeable future absent a dramatic shift in appetite for international cooperation.”

Känns tongången och sentimenten igen? Den uppmärksamme kan dra sig till minnes PNAC´s dokument från Dick Cheney´s tankesmedja: Project For A New American Century, kallat Rebuilding Americas Defenses. Där målar man upp USAs framtid i det nya årtusendet som engagerat i multipla teaterkrig för att säkerställa USA som den enda supermakten i världen under det nya årtusendet. Dokumentet drar slutsatsen att transformationen för USA blir långsam såvida inget av kataklysmiska proportioner sker, som ett nytt ”pearl harbour”: ”Further, the process of transformation, even if it brings revolutionary change, is likely to be a long one, absent some catastrophic and catalyzing event––like a new Pearl Harbor”. Ja, ett år på dagen efter att detta dokument publicerades fick USA ett pearl harbour i form av 9/11 angreppet. Somliga har tur?

IMF påbörjade sin satelitkampanj officiellt i Mars förra året. Sedan debatterades frågan på G20 mötet i London några dagar senare. En klausul i punkt 19 av G20 kommunikéen fick analytiker att börja beskriva gryningen av en ”revolution i den globala ordningen”. Man hade gått med på ett stödja en generell SDR allokering som skulle injicera 250 miljarder dollar i världsekonomin och öka den globala likviditeten.  Man hade alltså gett IMF makten att börja skapa pengar och införa globala kvantitativa lättnader, och detta enkla trick förde processen av en världsvaluta på banan, ur en global kraft till bläckfisk som inte är redovisningsskyldig till någon som helst nationell ordning eller form. Ambrose Evans-Pritchard från London Telegraph insåg poängen:

“The world is a step closer to a global currency, backed by a global central bank, running monetary policy for all humanity.”

Steget hyllades naturligtvis av de andra armarna som den transnationella finansen effektivt kontrollerar: FN och Världsbanken.  Introduktionen av en global valuta och tillhörande skattesystem,  med en övergripande regulator, är en hörnsten i angreppet för att etablera en världsregering dikterad av finansmän, med deras centraliserade vision om kontroll och med mer totalitär makt placerad i dessa fåtal, dolda, och icke redovisningsskyldiga händer. Länk: http://www.guardian.co.uk/global/2010/apr/20/imf-tax-global-banks

Här hänger våra barns framtid i frihet på hur vakna nationernas politiker är, om de tänker fortsätta låta sig hunsas och bedövas  av finansmännens ränker och smiden, eller om de rätar på ryggraden och tar tag i saken för att sätta världen fri från dessa finansiella terrorister en gång för alla.

Länk till IMF´s Reserve Accumulation and International Monetary Stability http://www.imf.org/external/np/pp/eng/2010/041310.pdf

LW/SW

Guldet Och Den Gyllene Regeln

•5 augusti, 2010 • Lämna en kommentar

Keynesianerna i USA är på väg att implementera mera kvantitativa lättnader, så som vi antog att de skulle göra. Det tog inte längre än att ECB bossen Trichet deklarerade ”stimulera inte mera – nu är det tid att strama åt” förrän en av Federal Reserve cheferna vid St Louis Fed informerade alla jänkare om, att för att undvika en Japansk utveckling, så måste man fortsätta med dessa stimulanser genom fortsatta uppköp av skattkammarens säkerheter. Europas högre hand tycks ha givit in för den växande kritiken till den ohållbara mickey mouse lösningen och accepterar för tillfället en annan väg. Efter 15 månaders reducering av krediter från plus 17% till minus 9.6%, tror Fed att man har spelutrymme för att köra upp kurvan till 17% igen. Det kanske mest intressanta i denna bemärkelse här är att Mr Bullards kommentar om att anskaffa mer säkerheter kommer mot bakgrund av vissheten att han är helt varse om Fed´s i hemlighet uppköpta säkerheter under perioden. Bullard tycks inte besitta någon högre aktning av omvärldens observationsförmåga. Och bortsett från det, så är ju detta ett exempel på vad Japanerna själva gjorde, de försökte lösa problemen med kvantitativa lättnader. Skillnaden låg i att man främst lånade av sig själva i Yen och inte på världsmarknaden, vilket har räddat dem från än djupare problem och låsningar. Det mesta av den japanska skulden ägs av japanska medborgare – precis som sig bör.

De senaste 30 åren har policyskaparna baserat sina åtaganden på räntesatser, snarare än likviditet, vilket de nu vägrar att publicera. Vid noll-ränta lägen har inte Fed mycket utrymme för justeringar förutom minus räntor. Nuvarande räntor och utveckling av fiat valutorna generellt sett gör guld till en attraktiv valuta. Guld är inte skyldig någon något. Dollarns huvudkund – USA – är skyldiga oräkneliga biljoner – bara för den enkla saken att trycka en pappersvaluta, en kredit valuta. Gemene man förstår inte implikationen av att slava för en kreditvaluta som den amerikanska dollarn är. Den skapas på skuldbasis eftersom dollarn som fysiskt medel inte tillhör den amerikanska staten utan tillhör det privata Federal Reserve. Så varje gång Fed trycker en dollar skuldsätts nationen ännu mer eftersom de ska betala ränta på den monetära tjänsten. Det var därför IRS och inkomstskatten påfördes till att börja med en gång i tiden, för enligt den amerikanska konstitutionen så stipuleras ingen inkomstskatt. En stor del av inkomstskatten går egentligen tillbaka till Fed för att betala räntan på dollar tjänsten, och inte så mycket till gemensam infrastruktur vilket många misstar sig på. Dessutom finns det ett antal stater som aldrig ratificerade inkomstskatten ursprungligen, vilket är anledningen till att inkomstskatten är hett debatterad som en potentiellt olaglig verksamhet i USA. Men media tar inte upp frågan, det är för kontroversiellt för deras ägare.

En sådan infernalisk smitta som dollarn nu befinner sig i blir därför en smitta i hela det internationella finansiella systemet som har dollarn som reservvaluta. Således är det svårt att i dagens läge se något säkert alternativ för säkerheter än just guld och ädla råvaror. Den som observerar vad den inre kretsen har ägnat sig åt de senaste 15 månaderna ser att världens egentliga valuta av idag är guld. Dollarns senaste rally gentemot USDX var en kortlivad sak. En flytt på USDX från 74 till 89 och tillbaka till 81.66 kompletterade en bild som på längre sikt bara fortsatt talar för dollarns undergång. Den som vet hur marknaden är riggad såg rallyt. Vem med någon form av nämnvärd intelligens skulle lägga sig på mage i 10 år för 2.93% ränta, när realekonomins inflation överstiger 7%? Världens insatta spelare ser givetvis vad detta problem implicerar även om kråksången inverteras när man konsulterar media. Vad ska all världens dollarbundna obligationsägare göra när återbäring fortsätter att decimeras – sitta på skrot i 10 år?

Samtidigt så fick Dow ett väntat rally från 9800 till 10,500 och vad berodde det på? Marknadens insiders visste, som de alltid gör, vad Fed´s nästa steg skulle bli. Det betyder med andra ord att de aktioner och annonseringar Fed drev igenom redan hade försatt en rea-lapp på aktierna genom elitens insider information. Då torde icke fortsatt dollar fall och stigande inflation överraska någon. Publikum har inte fatta vinken ännu men vad vi ser är en sorts renanimation av vad som pågick 2007. Dollar och marknaden föll emedan guld, silver och basvaror gick in ett rally.

Wall Street och Washington fortsätter att mata media om att det har funnits eller finns en återhämtning på gång, när vem som helst som kan läsa statistik utläser att så är icke fallet. Som påpekats tidigare är en ny våg av kvantitativa lättnader i görningen och offerlammet i den riten heter inflation = lägre dollar, högre guldpriser. Kommer man att fortsätta med nya laddningar av kvantitativa lättnader om och om igen? Kan det åstadkommas? Det kan vi inte säga med säkerhet, och ej heller kan Federal Reserve säga det eftersom det beslutet i verkligheten fattas på annan ort. Vi vet dock att krig ”on demand” alltid är ett gångbart kort. Det pågår en ständig debatt i huruvida krig verkligen är lönsamma affärer eller inte. Det beror på ur vilken vinkel svaret ska ges. Ur den transnationella finansens synvinkel har krigen alltid tjänat deras intressen, och det räcker för att krig alltid ska stå med en finansiär, eftersom finansiären vet att pengar är blott ackrediterade symboler på ett papper. Men i den andra ändan av papperskrediten finns både makt och riktiga naturresurser att teckna in.

Därför finns det alltid tillgång till hur mycket pengar som än krävs, från superfinansens sida sett, när det gäller vapen och krig. Först så skuldsätter krigen och upprustningen de engagerade länderna ännu mera, sedan behöver de inblandade än mer kredit för återuppbyggnad efter krigen – och eftersom hela världen i stort sett lånar ur samma krets och trust av långivare och finansiärer, så är det är ett win-win spel för dem. USA kan definitivt räkna med deflativ depression i händelse av fullskaliga krig. Husbubblan som Fed drev på var ett medel för att kontra deflationen och den taktiken utmynnade i ett aldrig sinande elände på husmarknaden.

Fed är därför skurna i ett hörn där stigande inflation är oundvikligt och rör sig nu medvetet i den riktningen, för om de inte gör så kommer de finansiella systemen att börja haverera. Prisnivåer kan inte kontrolleras alls just nu och det finns ingen metod att hindra inflation genom att trycka upp låtsas nummer i böckerna. När industrin och företagen avsiktligen satte intäkter och vinst mål lägre än normalt så rapporterades det att 75% av förväntningarna infriades. Det finns en gräns för dumhet med, Fed flyger med byxorna vid fötterna och har hittills lyckats med en enda sak och det är att hålla igång systemet och spelet till dags dato. Frågan är: kan de fortsätta agera på detta vis och vad är priset alla andra måste betala för det hela?  Vi har redan sett vad stimulanserna gjorde i 2002 och i 2006 när regeringen erkände att inflationen låg på 5-1/4% – men i verkligheten var 14-3/8%. Den rockaden åstadkoms genom att fördubbla pantsättningars kreditgivning över en 4-6 års period. Förutsägbart nog lämnade den taktiken både USA och resten av världsekonomin i ett betydligt sämre skick. Ingen vill ta smällen på sin vakt, oavsett om det är företagens Amerika, Wall Street eller regeringen. Oavsett vem man vill klandra så kvarstår faktum, det finns ingen sann fri marknad, och den marknad som finns är manipulerad av eliten och korrigeras därför inte.

Marknadens perception och förväntan ligger emot ständigt högre inflation. Det betyder att inflation – via kvantitativa lättnader – kommer att följa oss tills vi återupplever Weimar republiken i någon form – och då är det spelet över. Inflation tycks beses av de flesta som en smärre sysselsättningsåtgärd, med vid acceptans, av den enkla anledning att alternativet är fyllt av fruktansvärda scenarios.  Under sådana premisser blir monetär expansion en sorts fundamentalism där bubblor ersätter en proportionsbaserad organisation – en ansträngning som strävar bort mot en egentlig lösning, vilket är att rena systemet från inflationsspelet, kasinopapper, gambling och huvudlösa investeringar.

De flesta har en svårighet i att på ett precist och realistiskt sätt kommentera monetär och fiskal politik såvida man inte förstår att det finns krafter som kontrollerar nationer bakom scenerna – med en armada av institutioner, det globala finansiella nätet, parapolitiska organisationer, fronter och kampanjer. Om man inte använder denna faktor och ser vad den är baserad på – dess slutmål, vilket är en världsregering, en superstat, där nationen effektivt sett har spelat ut sin roll – så har man en mycket liten chans i att förstå vad som egentligen sker på schackbrädet. Händelser blir blott fragment utan att föreslå ett sammanhang. Men med visshet om agendorna ser man den inre logiken och händelser blir lättare att förstå och sätta i ett sammanhang – och att förutse skeenden blir även det mycket lättare.

Denna transnationella elit har inte misslyckats med särskilt mycket genom åren. De satte FN, EU, GATT, WTO, NAFTA, IMF, Världsbanken, globalisering, offshoring, avnationalisering, ett datoriserat globalt finansiellt system under deras kontroll, nationer skuldsatta över öronen – och mycket annat på kartan. Hela denna industriella konsolideringsprocess emanerar från samma lilla grupp av superägare och finansiärer, inget av dessa nämnda slag realiseras utan dynastierna och deras krafter. Det är ingen särskild politiker eller grupp av politiker som har haft dessa globaliserade visioner och nogsamt implementerat dem, nej, politikerna i världen har istället manats, talats och danats att gå denna väg. Och de närmaste större stegen siktar mot en total konsolidering av nationerna, bit för bit. De flesta analytiker och ekonomer ser inte detta och varseblir därför inte sammanhanget, vilket får till följd att deras bedömningar ständigt blir fel och missvisande.

USA är i samma sorts fålla som Japan var i -  men den amerikanska kongressens solida inkompetens i beslutsprocesserna kan inte ge dem tillbaka försprånget de en gång hade, eller hoppas på att USA ska gå lika bra som Japan har gjort sedan 1992. Bortsett från den väntade inflationsspiralen på språng mot hyperinflation, kan en devalvering skönjas, som alternativ till hyperinflation.

Det är möjligt att USAs uppvisning över dessa år blir en spik i kistan för Keynes. För alla dessa skepp i mellanöstern kan inte sitta där för evigt. Att åter kapitalisera massiva summor av regeringars skulder kan inte och kommer inte att lösa problemen. Vid denna vägdelare syns inget sätt att undvika ett förödande utfall och de som drar i strängarna är väl medvetna om saken. Ingen kommer att undgå ekonomiska och finansiella smärtor, det föreligger blott en fråga om gradskillnader. En talande bild är observationen att nästan inget görs någonstans för att korrigera systemfelen, åtgärder som skulle lösa såväl arbetslöshet som välstånd. Men det krävs åtgärder, ett paradigmskifte, som på nytt definierar finansiella medel och proportionerna i den finansiella och ekonomiska fördelningen. De flesta inser nog att ansträngningar i detta läge förefaller som futila, alla nationer är i praktiken bakbundna av en global bläckfisk, som går sin egen väg. Den mest realistiska insatsen – utan att överväga ett fundamentalt ekonomiskt systemskifte – vore för USA (och det stora flertalet nationer) att skära utgifter med 30%, upphöra med spenderande via budgetunderskott, gå mot lägre skatter i vissa länder (inklusive USA,)  och låta problemen lösa sig självt och att samtidigt acceptera prislappen för en tidigare huvudlös politik genom en deflativ depression. Istället är den USA bundna världen på väg mot ett katastrofalt läge – och det är inget som bara råkade hända – det har planerats att ske på detta vis.

Om jag vore kapten över nationen Sverige skulle jag nyttja dessa åtgärder, men jag skulle även medvetet eliminera skulder till andra nationer, direkt eller indirekt, bland annat är effekten av detta den viktiga aspekten att inte stå exponerad mot transantionella agendor eller instabila nationer. Vidare skulle jag avyttra exponeringar i dollar och andra sjuka fiat valutor, skriva av kasinopapper som t ex derivator, bannlysa derivator, och ackumulera guld som säkerhet, eftersom alla pappersbaserade värden håller på att brinna upp. Hade jag stått vid rodret hade Sverige guldreserver varit mångdubblade redan eftersom denna sjuka kunde ses på flera års förhand.

Som tidigare påpekts så föreligger det en massiv felallokering av kapital, en direkt konsekvens av Fed´s räntesats politik. De låtsas som om inflationen vore nära noll när faktum är att de har en mycket högre inflation än vad de medger. Således är det enkelt att se hur den amerikanska regeringen manipulerar sanningen – genom att titta på ingående data. Frågan är vem som går på deras finter, alla vet vid det här laget att inflationen kommer ur monetisering, låga räntor och i viss mån fiskal sedeslöshet. Den höga inflationen har exploaterats för att stävja deflation och det har inte varit allt för svårt att bluffa med statistiken så att BNP och inflationsstatistiken i stort sett ser normalt ut.

Problemet Fed har är att de finner sig tvingade att skapa mer inflation än deflation eftersom de är rädda för att förlora sin kontroll genom deflation, vilket när den väl har slagit till är hart när omöjlig att stoppa. Under hela detta spel ligger en kokande kittel av instabilitet som kan nå den kritiska punkten när som helst och slänga systemen i kaos, inte minst ett globalt börskaos.  Denna ansats till normalitet medger att guldet presterar som en säker hamn under både inflation och deflation. Huruvida det rör sig om inflation eller fångenskap i skuld är irrelvant. Guld stiger uppåt för att skydda ägarna av guld precis som andra som iakttar problemen väljer guldet för en säker förvaring. Inte för att spekulera på vinster, utan just för att säkra medlen och dess värden.

Man kan enkelt se trenden genom att se bakåt. För ett par veckor sedan stod Dow Jones Index på samma nivå som i Mars 1999 och vid den tiden låg guldet på cirka 240 dollar. Och nu stod den i 1000 dollar mer, drygt 1200 dollar, hur talande är inte detta? Denna utveckling tillsammans med den förödande monetära politiken har satt guldet på plats som den egentliga hårda valutan bland de initierade spelarna. Det är inte bara Dollarn som är sjuk, Euron är sjuk med. BIS, Bank Of International Settlements, visste vad som skulle ske och strandsatte sig på sitt nya spel, SDR, redan i 2003. Annars hade man inte gjort den officiella proxy konvergensen. Eftersom SDR bara är en korg av andra valutor är inte SDR mer än en proxy valuta. Priser på dollarbundna tillgångar sjunker, vilket syns på den amerikanska fastighetsmarknaden. Lägg sedan till den felriktade marchen till amerikanska säkerheter som många gick in, trots att det var lätt att räkna ut dollarns temporära återhämtning som oupphörligen skulle följas av fortsatt nedgång.

Förstörelsen av kapital har pågått i många år, men flertalet tycks inte notera – eller vill inte notera – att världens finansiella system håller på att sakta implodera. Blott ett par hastiga rörelser på börserna kan räcka för att släcka ut det hela. Alla stimulanser och all propaganda till trots så ligger centrum av denna härdsmälta långt ifrån att återfå generellt förtroende. Vi tror inte att det misstroendet kommer att ändras på förrän en ändring av systemet har satts på plats. Att bara rädda den finansiella världen är inte nog. Systemet är i ett skriande och uppenbart behov av att räddas – men maktspelarna vägrar att göra det.

Negativ återbäring är vad som manifesteras i form av förlorad köpkraft och de som berörs av detta har sin säkraste tillflykt i guldet. Man kan inte gå hur länge som helst med negativ återbäring även om The Muppet Show hemskt gärna vill vilseleda publikum till att tro något annat. Vägen man har valt i Amerika slutar i antingen hyperinflation eller en serie av devalveringar. Det spelar ingen roll hur hårt amerikanska skattkammaren och Fed söker att återuppväcka systemet eller att undertrycka guldets värde, det är dömt till haveri. Det finns en väldigt sjuk sak som behöver dö, låt den dö. Fiat dollarn möter sin kollaps och detta kan inte förhindras längre.

Det var somliga som sade redan för 11 år sedan vilket som skulle bli den troliga systematiska utvecklingen, avspeglat i högre guld och silver priser. Man har haft rätt till punkt och pricka och det finns ingen anledning till att ändra den utsikten, eftersom spelet inte är över än, och så länge som publikum och regeringar accepterar korrupta monetära system, existerar ingen anledning till att sluta baxa guld. Man ska inte bekymra sig om slutspelet eller en exit. Vi kommer att kunna se tecken på något skifte i förtid men det är inte säkert att det kommer att ske under överskådlig framtid. De exponerade måste ha sina tillgångar rörliga genom de hårda reserverna. Varför? För det finns inget alternativ. Det är svårt att se andra alternativ när fiat valutorna fallerar, nationer fallerar och eskalerande inflation ligger över hela den amerikanska horisonten. Kvantitativa lättnader bryter successivt den amerikanska ryggraden genom inflation via monetisering nu när de amerikanska bankerna slutar sterilisera sina medel, och de sitter på ungefär en biljon dollar. Effekten blir ytterligare en runda av monetär degradering, vilket sänder dollarns värde lägre och lägre. Det kan bara finnas en orsak till att bankmännen har använt denna sorts hävstång med ett trasigt finansiellt system som resultat. De stora bankerna har gjort så avsiktligen genom att återanvända kvantitativa lättnader till upp emot 5 biljoner dollar. En ny nivå av ”breakdown” etableras med den metoden – vilket sätter statsskulder i ett tydligt fokus – och misshandeln skickar guld och silver till att reflektera detta beteende. Och vem vill ha statsskulder i fokus? Den högsta finansiella handen givetvis eftersom det skärper dess makt och veto. Varför tror Ni att vi läser hur en icke fransk, icke europeisk entitet som IMF talar över världens löpsedlar och säger åt Frankrike att de måste strama åt hårdare?  Stora stygga vargen har äntrat det prostituerade Europa.

För flera veckor sedan sa vi att Fed måste fatta beslut över huruvida man skulle injicera 5 biljoner till för att hålla uppe maskinen i 28 månader till. Nu kan vi läsa flera tidningar som påpekar detta behov och de tror att Fed kommer att välja att göra så. Det rimligaste vore att meddela detta i Augusti men eftersom spelet inte handlar om vad som är bäst för Amerika eller vad som är bäst för världen, utan vad som tjänar den högsta agendan bäst, så kan det beskedet låta dröja. Om detta beslut fattas så menar vi precis som tidigare: guldet drar iväg till 2 500 – 3 000 dollar.

Logiskt sett blir följden av det beslutet att världens reserver och säkerheter bundna i dollar dumpas istället för att de låter sig luras på en återbäring som aldrig kommer. Då stiger guldet oundvikligen. Obligationsägare får stå som åskådare till stölden av deras köpkraft i dollar, men en drös av dem lär hänga kvar trots det. Tillgångar i dollar forex är ned från 64.5%, för 15 månader sedan till 59.5%, vilket måste betyda att det är några länder som har fattat vad som händer, men å andra sidan är Säkerheter höga. Det må så vara, vi kommer att kunna räkna många dollar förlorare när den amerikanska ekonomin till slut bryter ihop i en deflativ depression.

Året Amerika Upplöstes

•31 juli, 2010 • Lämna en kommentar

Detta inlägg är en direkt översättning från en artikel som vår gode vän Paul Craig Roberts har skrivit och givit oss. Paul Craig Roberts är en meriterad ekonom som tjänstgjorde som Sekreterare i Amerikanska Skattkammaren under Reagan administrationen. Herr Roberts är en av de få hedervärda, amerikanska, regeringsmeriterade personer som idag är ”vänd mot sanningen”, han använder både sinne och öga för att  se och söka avslöja hur den civila och sociekonomiska situationen verkligen ser ut.  Roberts har tidigare varit chefsredaktör på Wall Street Journal och erhöll utmärkelsen Legion Of Honor från den Franska presidenten Francious Mitterrand. Den sorts politik som föranleder dessa konsekvenser som Roberts analyserar här, representeras i Sverige närmast av Moderaterna.


Året Amerika Upplöstes

Året var 2017. Klaner styrde i Amerika.

De första klanerna organiserade sig runt lokala polisstyrkor. De konservativas krig emot brottslighet under det sena 1900 talet och Bush/Obama´s krig emot terrorism under det första årtiondet resulterade i att polisen militäriserades och stod utan redovisningsskyldighet.

Allt eftersom samhället bröts ned blev polisen krigsherrar. Den lokala polisen i de olika staterna bröts isär, och befälen blev inmutade i de lokala krafterna i deras kommuner. De nya skarorna expanderade för att innefatta bekanta och vänner till polisen.

Dollarns fall och död som världsreservvaluta genomfördes i 2012, när den förvärrade ekonomiska depressionen gjorde det klart för Washingtons kreditgivare att det federala budgetunderskottet var för stort att finansieras förutom genom metoden att bara trycka sedlar.

Med dollarns frånfälle gick importpriserna i taket. När Amerikanarna var oförmögna att ha råd med utländska varor, så blev effekten att de transnationella korporationer som producerade varor och tjänster offshore för USAs marknad gick i konkurs, vilket eroderade regeringens intäkter ännu mera.

Regeringen var tvingad att trycka pengar för att kunna betala sina räkningar, vilket orsakade den inhemska marknadens priser att stiga brant. Med hyperinflation i sikte, tog Washington tillflykt i att terminera Socialtjänst och Medicare, vilket följdes upp av att man konfiskerade återstoden av privata pensioner. Detta gav en ett-års-respit, men eftersom det inte fanns mer resurser att konfiskera, återupptogs såväl sedelpressande som hyperinflation.

Organiserade matvaruleveranser bröts ned när regeringen bekämpade hyperinflation med fixerade priser, och med mandatet att alla införskaffningar och all försäljning var tvunget att stå i USA´s pappers valuta. Ovilliga att byta apprecierat gods för deprecierat papper, försvann varor från affärerna.

Washington svarade som Lenin hade gjort under ”krigs kommunism” perioden i Sovjets historia. Regeringen skickade trupper för att konfiskera varor för distribution gentemot befolkningen. Detta var en temporär blockad tills existerande varor var uttömda, samtidigt som framtida produktion motarbetades. Mycket av det konfiskerade materialet hamnade på truppernas egendomar som hade beslagtagit godset.

Varor återfördes på marknaderna under beskydd av lokala krigsherrar. Transaktionerna hölls i byteshandel, och i guld, silver, och koppar mynt.

Andra klaner organiserades runt familjer och individer som besatte lager av mat, tackor, vapen och ammunition. Oroliga allianser formades för att balansera olikheter i klanernas styrkor. Förräderi gjorde lojalitet en nödvändighet för överlevnad.

Storskalig matproduktion och annan produktion bröts ned samtidigt som lokala miliser beskattade distributionen av varor som flyttades över de lokala gränserna. Washington beslagtog inrikes oljeproduktion och raffinaderier, men mycket av nationens bensin köptes upp för säker passage över klan territorier.

De mesta av trupperna i Washington´s utrikes baser övergavs. När deras resurser drogs ned, forcerades de övergivna soldaterna in i allianser med dem som de tidigare hade slagits emot.

Washington fann det i tilltagande grad svårt att underhålla sig självt. När man förlorade kontroll över landet, var Washington mindre förmögna att säkra utrikes förnödenheter som skatt från dem Washington hotade med kärnvapen attack. Gradvis insåg andra kärnvapenmakter att det enda målet som fanns i Amerika var Washington. De mer skarpsinniga såg det dåliga tecknet och undslapp den forna huvudstaden.

När Rom påbörjade sitt imperium, bestod Roms valuta av guld och silver. Rom var väl organiserat med effektiva institutioner och förmågan att underhålla sina trupper på fältet så att kampanjerna kunde fortsätta obehindrat, ett världens monopol på den tiden.

När hybris skickade Amerika i jakt på utrikes nationer och imperier, sammanföll vågstycket med offshore flytten av Amerikansk tillverkning, industriella, och professionella jobb – och den korresponderande erosionen av regeringens skattbas – med ankomsten av massiva budget- och handelsunderskott, med erosionen av fiat papper valutans värde, och med Amerikas beroende av utländska kreditgivare och marionett härskare.

Det romerska imperiet höll ut under århundraden. Det amerikanska imperiet kollapsade över natten. Roms korruption blev styrkan hos hennes fiender, och västerlandets imperium kördes då över.  Amerikas kollaps skedde när regeringen slutade att representera sitt folk och blev instrumentet för en privat oligarki. Beslut gjordes för att tjäna kortsiktiga vinster för några få på bekostnad av ohanterliga skuldförpliktelser för flertalet.  Övermannad av skulder och förpliktade bördor kollapsade regeringen.

Globaliseringen som ideologi hade spelat ut sin rörelse och visat sin högsta hand. Livet reformerades på lokal basis.

Från Reagonomics Till Dollar Chimerica

•28 juli, 2010 • Lämna en kommentar

Precis som många av oss förutspådde, så var 2005 början på kollapsen av den amerikanska husmarknanden. När den globala ekonomins ledargestalt genomgår en större förändring får det direkta konsekvenser på alla andra marknader, i olika utsträckning, beroende på kontext och sakinnehåll. Resultatet signalerade finansiellt kaos och en kreditkris som omslöt USA, Europa och så småningom resten av världen. Somliga vill tro att det hela beror på girighet och själviskhet men låt oss inte förenkla bilden, spelet går djupare än ett par socioekonomiska karaktärsdrag. Den transnationella finanseliten, som bl a arbetar genom amerikanska, europeiska och brittiska centralbanker, har ett outsinligt maktbehov och besitts av en mani som få skulle förstå, i att etablera en världsordning som står under finansens effektiva styrning. De lät – somliga mer eller mindre medvetet – skulder skena och hamna utanför nationell kontroll.  Det skapar en internationell smältdegel där ingen enskild nation kan ta kommandot över problemen när nationers kontroll och ekonomi smälter samman, begränsade av sammanflätade globala strukturer - och per design blir mottagliga för transnationella influenser och mineraler om vad man bör tillsätta härnäst.

Amerikas nuvarande monetära problem hade sin springande punkt, sin början, den 15 Augusti 1971, när landet övergav guldfoten, även om GATT, vilket sedemera blev WTO 1986, påbörjade cykeln av en planerad ekonomisk destruktion av USA, som tjänade syften ”större än en nation”. Ronald Reagans ämbetsperiod initierade öppningen av den stora portalen av skuld, efter att ha satt skatter för lågt – relativt till den eskalerade skuldsättningen - men samtidigt förstört den övre medelklassen med 1986 års Tax Reform Act, vilket ställde 8 miljonärer i konkurs. Reagans´s ovilja i att skära ned utgifterna lade den tumlande grund som lever och rör sig än idag. Under hans tid i Vita Huset så fördubblades skuldbördan. Resultatet var den ekonomiska disintegrationen 1989 som inte återbördades förrän 1994.

Ronald Reagan förtjänar en närmare titt då hans ämbetsperiod tjänar som fundament för den senare globala utvecklingen, vad kan vi säga om den djupare realiteten under hans presidentskap? Vad pågick under det glada 80-talet när en amerikansk hjälte, en populär patriotisk skådespelare stod som symbol för att ha förverkligat den amerikanska drömmen? Undertecknad har haft förmånen att konversera med de som stod honom nära privat – där en dold bild kommer fram som korrelerar den yttre.

Ronald Reagan var lika godtrogen och naiv som lojal, en man som i sitt innersta ville säkerställa den amerikanska visionen, den ursprungliga tanken om individens suveränitet. Han var rädd för det kommunistiska hotet och gick raskt på att upprusta försvaret – oavsett vad det kostade - och Federal Reserve kunde inte vara gladare än att stå honom bi och trycka de massiva medel som behövdes för den sakens skull. Vapentillverkarna gjorde i byxorna varje gång han talade om vad som behövdes göras. En bild kommer dock fram som inte riktigt stödjer den om en politisk fjärrstyrd docka, kontrollerad av RIIA, Royal Institute Of International Affairs.

Och detta avbildas tydligast i den senare och sista fasen av hans ämbete. Allt eftersom tiden gick blev han mer och mer medveten om spelen bakom kulisserna, på de diskreta institutionerna och på kapitalmarknaden. När han han fick sin ”kill-bill stund”, en aha chock om vad som egentligen höll på att hända började hans mentala hälsa att vackla. Han gick omdelbart på sin instinkt i att angripa problemen som han då såg. Febrilt och ivrigt avsåg Reagan att åstadkomma en miljö där USA inte köptes upp av utländska investerare, som han såg avsiktligen lade beslag på terräng, fastigheter, korporationer. Reagan ansåg att landet tillhörde amerikanarna och inte till främmande länder och deras investerare.

När Reagan påbörjade denna strategi stod det klart för honom att makten hade i den yttersta verkligheten undsluppit den amerikanska nationen. Nu kände han klarhet i varför han alltid upplevde att han satt i tvångströja, varför han inte kunde fatta och driva igenom sina beslut. Det var då hans hälsa vacklade och permanent utvecklade en mental sjukdom. Vem skulle han lita på? Vem kunde han tala med? Paranoid intog Reagan en tystnad och tillslöt sig, han kände inget förtroende för någon längre och blev fåordig. Reagan kämpade, utan framgång, för att få media att uppmärksamma hans vision om en ny Amerikansk Centralbank, en bank som skulle vara amerikanarnas och ingen annans. På sitt vis hängav sig presidenten åt utmaningen att låta den amerikanska staten att ge ut sin egen valuta, sin egen kredit. Men ansatsen ledde ingenstans och förblev utan exponering eller utredning, liksom med många andra av hans affärer. Mannen som skulle hjälpa honom med uppgiften, Paul Volcker, försvann i tystnad från sin post. Reagan var villig att krossa dollarn, som han såg var kontrollerad av en internationell finanselit, för att inte göra USA så attraktivt för utländska investerare. Han trodde att han gjorde det som var rätt gentemot folket och konstitutionen.

Året 1987 ställdes det till med ett stort möte med finansiärerna, som förlades till olika sessioner under Januari och Februari. Huvuden från alla anrika finansfamiljer befann sig på plats, liksom en topp delegation från Asien. Allt eftersom mötet pågick stod det klart för de närvarande om vad Reagan egentligen tyckte och ville åstadkomma. Svaret lät inte vänta på sig. De hotade att dra tillbaka alla sina lån.

Amerika kan inte betala de massiva lån som man har tagit upp, det är en praktisk omöjlighet, med en gigantisk skuld som dessutom passerar finanskartellens egen operation: det privata Federal Reserve. Det är ingen särskilt väl bevarad hemlighet att kartellen hettar upp ekonomin genom naiva presidenter. När Reagan förstod vad som höll på att hända så fick han samtidigt ett klart direktiv från finanseliten, vars andemening var: ”om Du inte stödjer fortsatta skattehöjningar för att svara mot ökande skulder och räntor, kommer kapitalmarknader och investerare att försvinna härifrån”. Man hotade kalla in lån och tömma skattkammaren.

För att säkerställa att Reagan förstod kraften bakom budet spelade de upp ett litet nummer för honom, ett bevis på att de enkelt kan spänna på musklerna när de behöver. Det skedde i form av en Baisse på den amerikanska börsen 1987, den Svarta Måndagen 19 oktober 1987.  Det krävs att blott en spelare som besitter tillräckligt med aktier vid tidpunkten dumpar papper och åstadkommer en krasch. Det fanns flera närvarande på det mötet som satt i en sådan position.

Och detta spelar finansoligarkin i händerna, för de ville inte att Amerika förblev sin egen suveräna entitiet, man avsåg göra dem beroende av utrikeshandel. Konsekvensen blev att man låste USA´s möjligheter att reglera handeln, eller att kontrollera tillflödet av utrikes handelsvaror som kom från andra länder. Eftersom finansen effektivt sett kontrollerar andra länder med genom skuldbrev kan de lätt spela ut länderna mot varandra. I all enkelhet; ”Du ska betala tillbaka det här lånet, Du ska beskatta ditt folk, Du ska skära ned deras löner, Du ska frysa utgifterna och folket måste betala det här och det här”.

Presidenten var motvillig att höja skatter mer än man redan hade gjort vid den tidpunkten. Han stod på sig en tid även om han nu började att förlöjligas offentligt. Det var en medveten kampanj att misskreditera honom, att få honom att se gammal och åderförkalkad ut, att han knappt kunde tänka ordentligt. Under tiden vankade presidenten av och an, och religiös som han var, bad regelbundet till sin Gud för vägledning.

Kraschen var främst en varning, tänkt att skaka om spelarna så att alla, inklusive presidenten ställde sig i ledet – men de ville att det skulle vara tillräckligt av en katastrof så att publikums uppmärksamhet fokuserades på den nationella statsskulden. De ville att man skulle tro att detta var anledningen till att marknaden tappades ur. Givetvis var icke detta anledningen. Det spelades ut likt ett dataspel, de kontrollerar tekniken både marknadsmässigt och i övrigt. Inte bryr de sig om att människors värden förstörs, om de själva behöver mera medel, trycker de bara upp det. Finanseliten högst upp i tornet är bortom en fråga om pengar.

De skapade Svarta Måndagen med dess fall på 500 punkter för att understryka ett budskap – och vad var budskapet?  Att man skulle oroa sig för skulder och vilja göra någonting åt det – det vill säga betala mera på dem för att tro att man skulle bli av med dem, eller minska dem – ”hjälp, investerarena flyr landet”. Då fållades nationen in i rävsaxen, att betala än mera på skulder som ändå aldrig kommer att betalas av. Banker tjänar inte på utlåningssumman – utan på räntan, det är viktigt att komma ihåg. De är inte intresserade av att lån betalas av för då försvinner den egentliga och enda förtjänsten: räntan.

Vad blev då den längre de facto konsekvensen för det amerikansk folket? Mer skatter, lägre löner, mindre köpkraft, pensionsplaner vaporiserar, enskilda jordbrukare som gick i putten – och att folket arbetade ännu hårdare för ett förlustspel. Det hårda överarbetet som gör folket mottagliga och fogliga för den nya världsordningen, ”the new world order” som den senare George Bush Sr proklamerade så högljutt.

Men Reagan var inte den första som råkade vakna upp. Richard Nixon utvecklades på snarlikt vis under sin ämbetsperiod. Han visste sanningen om guldet, om hur oljepriset riggades och manipulerades, hur saker och ting hade belägrats och talade sedan om för folk vad man borde göra åt saken. Vad blev resultatet av att han vände sina finansiärer ryggen? Watergate. Den mest löjliga kris som har skådats, för vad gjorde Nixon för fel? Vilket brott i sanningens namn hade han utfört? Inget.

Ronald Reagans efterträdare hade möjligheten att rena systemet av skuld och felinvesteringar men de och Federal Reserve övergav senare uppgiften att återigen rena och rensa upp röran. En boom på aktiemarknaderna under sena 1990-talet, pådriven av IT fenomenet, följdes sedan av att proppen gick, det som kallas ”paniken i 08”. Efter kollapsen i 1987 beslöts det att ekonomin och den finansiella strukturen behövde support och försäkring när derivatorna klev in på scenen för att ersätta produktiviteten i ekonomin. Frihandel, globalisering, offshoring, och utkontraktering började bita sig tag i nationens märg. Som ett resultat av 1987´s Baisse införde Ronald Reagen en hemlig grupp – via Exective Order 12631 – som var tillsatt för att vaka över finansmarknaden, som kort och gott kallas för ”Working Group” eller ”Plunge Protection Team”.

Gruppen fick i uppgift att assistera med diskreta interventioner på marknaden som började flödas över med Alan Greenspans kredit-excesser för att korrigera fastighetsmarknaden och de andra sektorerna. Den temporära vinsten i Greenspan taktiken upprätthölls i fem år – med konstant ökning av skuldbördan som konsekvens. Möjligheten att i rätt tid rena systemet ignorerades.

Den sista möjligheten till korrigering inom eran introducerade medelklassens fall när löner stagnerade gentemot inflationen, köpkraften decimerades och det amerikanska folkets individuella skulder expanderade till en större och större cirkel. Under 1980-talet var honnörsordet avreglering (eller geoekonomisk anarki om man så vill) och processen stod som fond till nästföljande kriminella kollaps av besparingar och kredit-givningar. Varje politisk maffia var snart sagt involverad, inte minst Bush och Clinton familjerna. Endast ett fåtal såg vad som hände och anpassade sig efter det i verkligheten.

De senaste 30 åren, som ett resultat av lägre köpkraft och skuld, föll besparingar från 12% till minus 2%, med en svag återhämtning över de två senaste åren till 3%. Från och med 1990 blev skuld en livsstil, en kultur, eftersom köpkraften reducerades år efter år. Bankerna i USA var glada nog att emellanåt låna med 8% – 10%, samtidigt som de skapade kredit ut ur tomma intet. Som vi alla vet lånades det till vem som helst 2002 och framåt mot bättre vetande. Dessa är proffs vilka står som  ansvariga för 80% av de personliga skulderna, och de uppviglade inte lånarna allena, regeringen uppmuntrade till detsamma, inte minst till de som inte hade täckning för lånen. Resultatet syntes i noll-procentiga styrräntor och när Federal Reserve begagnade intervention på marknaden, så att räntorna manipulerades till att kvarstå  som artificiellt låga. Till och med 10-åriga US T-räntors avkastning stannar på 2.93%. Många av reglerna kastades helt sonika ut genom fönstret. Detta förblir en sekvens inom det kontinuum som vi har sett sedan 2002.

Det fanns en chans att fixa systemen 1990 och återigen år 2000, men Fed vägrade att gå den vägen. Fed skapade en sista undsättning, obeslutat huruvida man skulle gå vidare med fastighets- och kreditbubblan. I Juni 2003 fattade man beslutet att fortsätta med att blåsa upp bubblan i full visshet att man inte skulle kunna backa tillbaka efter denna punkt. Festen är över och upplösningen har egentligen pågått i tre år, oavsett alla försök att maskera realiteten med disney dollars. Kreditkrisen står i begrepp av att gå in den andra fasen, långt värre än den första. Efter två stimulanspaket och 3 biljoner dollar senare så befann sig ekonomin i ’något-högre’ till ’status quo’ tillstånd. Lägg även till den massiva statsskuldskrisen som bara är i sin linda för tillfället. Situationens allvar i den fiskala dårskapen och det monetära vansinnet har ingenstans att ta vägen. Över de kommande månaderna, halvåret, bryter plågoandarna loss till melodin av en djupare pessimism som tar rot.  Somliga regeringars underskott förvärras när marknaden för bostäder och de kommersiella fastigheterna återigen sjunker till lägre nivåer.

Man kan vänta sig att den amerikanska presidentens ”Arbetsgrupp På Finansmarknaderna”, som vi redan har nämnt tidigare i denna rapport, upptäcker att det finns en begränsning i hur mycket de kan åstadkomma genom manipulering. De närmaste krafterna bakom den amerikanska regeringen lär även de finna att de är kringskurna och inte kan göra som de vill. Eftersom det pågår informationsstragier i världen som påvisar hur realiteten egentligen ligger till, orsak och verkan, kommer allt fler att vakna upp efter hand och se spelet för vad det hela har varit. Är det tillräckligt för att avstyra den transnationella gruppens planer att förslava världen i en ”ny världsordning”, i praktiken ägd av bankirer? Det är för tidigt att sia om.

Hur kommer det sig att vi ständigt, fram till idag, har fått höra att den amerikanska ekonomin hämtar sig från kredit-krisen och den värsta ekonomiska krisen sedan den förra depressionen – till och med från bildade analytiker? För om man tittar på den monetära situationen, den fiskala situationen och arbetslöshetssiffrorna så har ingenting förbättrats. Att kongratulera någon, i synnerhet Federal Reserve, för självdestruktion, bedrägeri och fabler är imbecillt, eftersom de är bland de ytterst ansvariga för dagens kriser i världen. Över de senaste fyra åren har eurozon regeringarnas skulder växt med mer än 20%, och USA och Japan med 45%. Sveriges skuld ökade med 12% tillsammans med ett budgetunderskott på 176 miljarder. Fullkomligt huvudlös politik var man än ser således, det är en fråga om gradskillnader i fullständig vanskötsel, fiskal disciplin har inte funnits på denna karta.

Chefen för ECB, den Europeiska Centralbanken, har vänt kappan för hundrade gången och säger åtskilliga miljarder Euro – alla kolbrända – senare: ”budgetåtstramning” nu. Nu ser man den stora risken i att försöka bota svarta hål – svarta statspapper med mera – med att trycka pengar, samt att köpa upp giftiga, därtill värdelösa obligationer. Men i Washington finner vi motsatt riktning. Wall Street, banker och regering vill ha mer stimulanser, mer Fed intervention och manipulation, mer droger. Att acceptera sanningen är svårt för många, där man väljer förnekelse,  kanske hoppas man på att glömma problemen en liten stund till.  Europa klappade sig på axeln för ett uselt och helt meningslöst stresstest av Europeiska topp 100 banker – som sköttes i egen regi – då övningen inte tog hänsyn till kapitalexponeringar på statsskuldpapper. Vågar någon fråga om deras två upplagor av ”chicago-böcker” med? Vilken fars, vilken revisionism!

Investerare som har fallit över varandra mellan USA och Europa, fram och tillbaka, i en allt snabbare takt har lagrat på sig amerikanska säkerheter samtidigt som dollarn faller – istället för att ha köpt guld- eller silver relaterade tillgångar. Guld har ingen ränteåterbäring, men om vi tittar på verkligheten och tar hänsyn till inflation, så ger inte sådana säkerheter det heller. Wall Street, bankerna och Washington tycks inte se något problem med skulderna, som kommer att öka med cirka 25% till nästa år, mätt mot BNP.

Skapandet av kredit har expanderat i över 15 år där den Amerikanska Skattkammaren, Fed, och andra centralbanker har kämpat emot resultatet av detsamma i sju år. Detta möjliggjorde för  konsument och inte minst regeringar, att spendera långt bortom deras förmåga att betala tillbaka, en metod att temporärt rädda finanssystemet. Det är en pågående – men dock förlorad kamp – som bara slutar med en sak: förlorare.

Man kan undra hur länge nationer över världen, som håller 59-1/2% av deras reserver i dollars ska tolerera massiv monetisering och fiskal oduglighet? Långt innan Fannie Mae och Freddie Mac, de tidiga förlusterna i spelet, kollapsade så kände många i kretsarna till deras situation. En eller två analytiker i branschen menade att det skulle bli Amerikas sätt att nationalisera bostadsanskaffningen, med 60% som mål. På så vis kunde regeringen horda husgästerna  hit och dit, var nu myndigheterna ansåg det som lämpligt – för myndigheterna.

De stora USA bankerna upplånade substantiella mängder kapital ifrån Fed  hållna som reserver vid noll procents ränta –  sedan lånas kapitalet tillbaka till Fed vid högre räntor. Låt oss undra hur mycket av de medlen som har använts för att monetisera säkerheter och huruvida bankerna till syvende och sist kommer att utlåna de summorna, som eventuellt kommer att monetisera dem? På den andra fronten säger regeringen att de nöjer sig med budgetunderskott på fantastiska 1.5 biljoner dollar årligen. Detta är sannerligen inte metoden att ordna till huset och bidrar bara till vidare monetisering.

Den som observerar läget kan finna det pekuljärt att sådana här frågeställningar är helt frånvarande i amerikansk media. Även i Europa är det relativt tyst i frågan.

Har inte Warren Buffet´s Berkshire Hathaway blivit föremål för ett uppenbart bedrägeri? De får via skattesedeln och lösenspelet 300 miljoner dollar i bidrag – men betalar bara 100 miljoner dollar i böter. De ultrakriminella finansiella terroristerna Goldman Sachs bedrar skattebetalarna på 5 miljarder dollar – men får böter på 550 miljoner dollar – och undslipper fängelset på samma gång. Inte undra på att de vill att det hysteriska kasino spelet ska fortsätta, regeringarna löser ju blott ut dem hela tiden när de spelar bort sig.

Det är onekligen rätt intressant att den Amerikanska administrationen och deras Skattekamare, numera en svetsad förlänging av Goldman Sachs, vill att de skattelättnader som tidigare administrationer implementerade ska tas ur bruk. Då ökar skatterna med runt 15% med effekten att det kväver realekonomin lite mera, som om det verkligen behövdes. Vägledande i frågan är huruvida Fed de facto kommer att bibehålla sina kvantitativa lättnader eller ej.

Under tiden har Kina nyligen reducerat dollar-bundna säkerheter med cirka 34 miljarder dollar. Dagong Byrån säger att amerikanska rating byråer är politiskt partiska. Vi säger att de är svindlare och har alltid varit det. Situationen i denna mening kan bara förvärras framöver, och över tiden avyttras än mer klumpar av 890 miljarder dollar i säkerheter.

Sedan så föreligger det en fråga om den Amerikanska Skattkamarens försäljning av säkerheter, vilket löper på ungefär 145 miljarder per månad. Frågan är denna: var tar alla dessa pengar vägen? Denna summa är cirkus 50% mer än tidigare stipulerade behov. Som påpekats ett otal gånger till Federal Reserve, så existerar misstanken att de har tryckt ”särskilda” dollar och vidare, med hjälp av olika fronter tvättat pengarna, via pantsäkerhetstjänster t ex, och kan då ha indirekt (eller direkt beronde på hur man läser det) finansierat Skattkammaren och agentur försäljning.

Rapporter i denna härad och mening dök upp i kretsarna för så länge som sju år sedan. Först gällde det nödlån till Europeiska och Amerikanska banker, sedan swappar – där Svenska Riksbanken besudlade sitt omdöme och anseende genom att delta – och nu har vi en situation där nationer som England köper båtlaster med säkerheter – och England kan knappt betala sina räkningar till att börja med. De påstår att Amerikanska hushåll köper massiva mängder av dem –  vilket är ett lika löjeväckande som osant påstående.

Det pågår en ofantlig monetisering, särskilt över de tre senaste åren, och Fed döljer spelet som har pågått länge nog nu. Uppenbarligen har man tappat besinningen och uppenbarligen borde någon ha uppmärksammat detta mera tydligt i offentligheten. Mellan utländska köpare, hushållssektorn och Fed utväxlades cirka 1.5 biljoner i säkerheter förra året, vilket är en omöjlighet i vilken sanningsenlig realitet som helst, och är en anledning till varför Kina har klagat på deras monetära politik. Förstulet har man smugit med leveranser till Amerikanska Skattkammaren med finanser och vann på det en offset av deflation, åtminstone för stunden.

Yttre faktorer pekar på att nästa steg hos Fed är att re-kapitalisera marknaden; inrikes amerikansk ekonomi via nya loopar av banklån. Denna vecka sade Fed att man avser att sluta betala räntor på bank insättningar som lades in hos Fed. Den här förmågan, att Fed kan betala medlemsbanker räntor, är ett ganska nytt fenomen. Excesser i reserven hos banker hitintills lånades ut till marknaden. Medlen hölls under recessionen hos Fed, med ränta, och förblev steriliserade. Syftet var från Fed´s sida att helt enkelt ge banker ränta. För att rekapitulera: Banker lånade av Fed till noll-ränta och lånade sedan tillbaka pengarna för 2-1/2% ränta. Så blatant. Poängen var naturligtvis att hålla banker med intäkter genom en osannolik sponsoring av skattebetalarna.

Förestående slut på detta koppleri forcerar banker att antingen returnera medlen eller att låna ut dem, och givetvis blir medlen utlånade till större delen till små- och medelstora företag. En svag bris av tillväxt, i form av nya arbeten kan då skönjas. Sektorn har annars tappat 15% i lånegraden över de sista 15 månaderna. Samma linje av företag står dessutom för 70% av jobben i ekonomin.

En återuppväckning av företagen och fallande arbetslöshetssiffror är således att vänta. Aktiviteten torde hålla Dow över 8,500 och kanske kan man nå 11,200 inom perioden. Banker, långivare, kan även nyttja en del av dessa pengar för att köpa Amerikanska säkerheter, med effekten att Fed kanske får ett litet andrum i sitt hemliga Ponzi-pyramid-spel. Tillflödet i detta stycke är den källa som lär ta en del av trycket på det omedelbara behovet av 5 biljoner dollar för att hålla den amerikanske ekonomin igång de närmaste 28 månaderna.

Detta kommer att bli våg nummer två av kvantitativa lättnader: Amerika går ifrån sterilisering till monetisering. Med tanke på de betydande inflöden av finanser som ligger i pipeline borde dollarn naturligtvis fortsätta tappa i värde, vilket den för övrigt redan gör. Fed, slipade lögnare som de är, kommer inte att medge denna monetisering, ej heller kommer underskotten att minska. Båda kolumner är lika två tåg som är på väg mot ändstationen, men som på grund av innehåll och hastighet kommer att krascha förbi blockarna.

Trots denna injektion av ”funny money” kan inte ekonomin visa mer än högst 3% till 3-1/2% tillväxt av BNP, så som läget var över det senaste åren. Insatsen syftar blott till att hålla systemet funktionellt i någon mån tills Det Finansiella Tornet beslutar sig för att dra ur proppen och trycka ut jänkarna i ännu flera krig. Deras bild och agenda, så som vi känner den till idag, ligger i att vid lämpligaste tillfälle medvetet förinta den Amerikanska och Europeiska ekonomin – för att använda ett nedgånget västerland som motiv i att trycka in hela gänget in i en ny världsordning, en ny sorts federation till att börja med. Om denna skall jag skriva mera senare i andra rapporter, för jag vet vad den går ut på.

Dessa händelser lägger grunden för ännu högre guld och sliver priser, vilket direkt reflekterar förlusten I köpkraft hos fiat valutorna, så som de har stigit över de senaste fem åren. Guldpriserna i dollar är mest utsatta för ett stort spann av variationer – och sedan kommer naturligtvis banksyndikaten trixa och manipulera ned priserna så gott det går, men de torde inte kunna undvika landingspunkter på 3000 dollar och en bra bit över det med, allt eftersom nuvarande dollar blir mindre värt än toalettpapper. Silver torde ligga låst i jämfota relation med guldet.

Draget att monetisera är för tillfället på och signalen för dess påbörjan var lagstiftningen av den finansiella reform som gjorde Fed, till vårt nya finansiella Gestapo, ett monetärt diktatorskap på marknaden. Det är just detta som Andrew Jackson med många andra har varnat oss för skulle hända om man inte var på sin vakt.

2011 blir ett rubriksår av bank kollapser allt eftersom giftiga säkerheter och fastigheter skrivs av, och kommer att föra den amerikanska nationen närmare nationalisering av banker och andra industrier. Modellen som kommer fram är den av Korporativ Fascism, ett konspirerat samgående av politiska och privata intresssen. Fler och fler industrier och branscher lämnar USA och Europa – en process som för länderna ned på knäna – just där superfinansen vill ha dem.

Under denna period genomförs försök att omkullkasta dollarn och att introducera SDR, Special Drawing Right, som de fascistoida finansmännen har haft på planeringsbordet ända sedan 1965. Ett uselt koncept som inte hjälper någon annan än de gamla finansdynastierna att söka genomföra det stora pyramidspelets nästa steg, vilket de som vanligt kommer att dupera politiker till att acceptera i blindo. Detta är planen, så detta är framtiden om ingen ändrar på den.

Trend 2012 – Det Stora Spelet Spiller Över – Del 2

•27 juli, 2010 • Lämna en kommentar

Här följer del 2 av ”Det Stora Spelet Spiller Över”, en pågående trend analys som utgår ifrån premissen att dagens händelser formar framtidens trender – med precision.

Vi påpekade i slutet av Del 1 av denna rapport hur Europas välfärdssystem håller på att smulas sönder och decimeras. Ja, rubrikerna talar ju för sig självt:

* Cameron Varnar Britter För Årtionden Av Budgetåtstramningar
* Tyska Förbundskanslerns Budgetåtstramnngar Minns Weimar Republiken
* Spanien: Strejker Och Protester Hälsar PSOE Budgeståtstramningar
* Grekiska Parlamentet Inför Budgetåtstramningar
* Irland: Drakoniska Budgetågärder Väntas Av Regeringen
* Portugal: Godkänner Bugetåtstramningar
* Italien Blir Den Senaste EU Staten Att Införa Budgetåtstramningar
* Fransk Strejk, Protest Över Regeringens Budgetåtstramningar
* Budgetåtstramningar Sänker Tillväxt Varnar Lettiska Premiärministern
* Ungern Samlar Sig För Budgetnedskänrningar

När dessa rubriker braskade över världen, talade svenska affärstidningar om goda framtider för  svensk exportindustri de närmaste två åren, den svenske Riksbankschefen Stefan Ingves dansade till samma rytm med bindel för ögonen, men fortsatte att klaga på SCB´s opålitliga statistik, kvartal efter kvartal. Är detta ett slag av inkompetens eller något ännu värre? Var skall dessa goda år för svensk industri skördas? Vad som uppvisas är att beslutsfattarna inte besitter tillräcklig förståelse för hur dessa gråmaskiga internationaliserade system fungerar och vilka återverkningar som kan väntas i denna volatila komplexitet.  Fullständig avsaknad av en känsla för vad som egentligen sker gör att man bevisligen härmar den politiska reaktionära modaliteten, i att välja förnekelse av data och ösa positiv propaganda för att täcka över ett vakuum av insikt. Vi ser således hur globalismens komplexitet skördar friheter och tappar flera grader av självstyrd utveckling – samt sluter kaptenens ögonen.

Trendpunkt: Även om EU följde i fotspåren i att lösa ut fallerande banker och de som var för-stora-för-att-gå-under, så skulle botet visa sig vara blott ett temporärt finansiellt uppsving på toppen av den ekonomiska skalan på bekostnad av alla andra i samhället.  Budgetåtstramningar innebär minskade utgifter. Ju mindre man spenderar, desto mindre införskaffas. Den Grekiska tragedin var bara Akt 1 av Den Stora Depressionen, vilken tjänade som prolog för det första Stora Kriget i det nya århundrandet. I tidiga scener, allt eftersom ekonomier fallerade, eskalerade de civila protesterna bortom kontroll. Den sedvanliga blandningen av demagoger, rabulister och agentur provokatörer bemödade sig med att söka infiltrera, störa och radikalisera massprotesterna, i ansatser att kapa eller diskreditera rörelser födda ur den legitima missbelåtenheten. Desperata att bibehålla makt, utfärdade regeringarna stränga åtgärder, som i vissa länder kulminerade i undantagstillstånd.

Under trycket av Den Stora Depressionen, iscensätts kupper och regeringar störtas.  Somliga länder kommer att se en ordnad och potentiellt konstruktiv variant av revolutionen. Andra erfar våldsamma regimskiften när extrema element tar över. Diktatoriska krafter som backas upp av militär makt blir återigen en simplistisk lösning på komplexa problem.  De nya regimerna, framgångsrika att piska upp patriotisk hetta men oförmögna att leverera på sina löften, kommer att söka syndabockar för att växla bort klander.  Som alltid blir den utvalde syndabocken identifierad med elimineringen av stundens kris.  Klappjakt på syndabock – en sport för generaler, presidenter, kungar och drottningar i årtusenden – kommer att vara trenden som till slut utmynnar i Det Stora Kriget.

2010 fanns fortfarande ingen medvetenhet i media om att världen är på väg mot ett stort krig. Man kopplade inte ihop händelser och trender, ingen analys av orsak och verkan stod att finna, ingen bild som förklarar det stora spelet visades upp. Man såg inte sambandet mellan ekonomier i upplösning och social oro eller den växande förbittringen hos den evaporerande medelklassen mot en ändlöst expanderande klass med privatchaufförer. Försvarade av dörrmän eller avskärmade på världens stora slott och gods var de rikaste förflyttade från realiteten om vad som pågick och vad som sades på världens gator:

Ett brev från en juvelerare i USA berättar:

”Jag är starkt investerad i guld och silver, ammunition, vapen, sädesslag, vatten och olika provisioner. Det syns redan – man lastar av besparingar i guld för att betala andra saker som mat och bas-räkningar. Många skiljer sig på grund av de finansiella svårigheterna. Det är förbannat tufft där ute…och det blir bara värre för var dag. Arbetsbristen är det värsta av allt. Häromkring är det läge att öppna en pantbutik, ingen köper smycken längre förutom kanske silver, med tanke på silverpriset.”

Denna sorts ”insider information” är inte av det slag som publiceras i Financial Times eller Wall Street Journal. Inte heller var verklighetsbaserade  ”vykort  från skyttegravarna” något som världens TV och radio valde att uppmärksamma mer ingående.   Världen förberedde sig för krig och tecken ignorerades.  För att undvika krig måste tecken observeras och vidare, de visare, balanserade individerna  som såg dem och förstod motiven och dess pådrivare, skulle behöva mobilisera sig för att stanna upp marschen mot krig.

Trendpunkt: Stubinen till den andra amerikanska revolutionen hade tänts i April 2008, när hundratusentals amerikanska medborgare tog till gatorna för att protestera mot de nya omröstningsbefriade skatterna (”taxation without representation”) vilket födde ”Tea Party” rörelsen. Politiska postinnehavare och amerikanska media hälsade Tea Party rörelsen med hån, och karaktäriserade det hela som en gasformig och ohållbar alternativ rörelse.  Sedan, när rörelsen landade och befäste sig,  vilket vispade upp såväl momentum som ökändhet, kapades hela planet av ett disparat band av politiska opportunister och media celebriteter som hoppade på löpbandet för att marknadsföra deras egna varumärken.

Liberalerna avskydde Tea Party rörelsen, som utmålade dem som ett konsortium av högerfanatiker och Sarah Paliniter, och ville inte erkänna att några av rörelsens kandidater stödde många av liberalerna egna mest omhuldade principer. Exempelvis, liberaler och libertarianer, var enade i frågor som Irak, Afghanistan och Pakistan,  såväl som det veritabla CIA skämtet: ”War On Drugs”. Man hade samsyn på att bryta upp de stora bankerna och upphöra med att lösa ut dem och deras skulder.  Diskrepanserna, det kaotiska tillståndet, diversifieringen och brist på fokus till trots, fortsatte Tea Parties att blomma vidare, uppfödda på raseriet och den universiella avsmaken med de båda traditionella partierna: det tve-hövdade enpartisystemet.

Det uppenbara ignorerades, året 2010 såg vare sig vänster- eller högerklanerna koaguleringen för vad det egentligen var: början på slutet av republikanernas och demokraternas duopol.

Trendpunkt:
Vid 2012 i USA så formas mindre idelogiskt drivna partier till en större bas än bara anti-skatt och anti-storregering partisaner. Men duopolets monopol skulle inte ge sig utan betydande motstånd. Ny legislatur skulle tjäna som en hastighetssänkare för att lämna tredjeparts-partier bakom dem, förutom de regler som redan fanns på plats för att krossa hot mot duopolet.  Precis som vi har kunnat se tidigare, försök till att rigga val återuppstod. Och med nya, bluff-vänliga, kupongbefriade elektroniska röstsystem, kontrollerade av de politiskt operativa, effektiviserades processen och blev svårare att detektera.  Oavsett detta, med förval och vallokalsomröstningar vilka bekräftar missnöjet med politiker på dubbelsiffriga nivåer,  slogs  arga amerikaner för sin sak snarare än att man accepterade de falska poängberäkningarna.  Valet 2012 var inte Bush-Gore 2000. Det visade sig vara ett i all väsentlighet avgörande slag i den andra amerikanska revolutionen.

Trendpunkt: Med dussintals fallerande ekonomier, skulle Europa – från Väst till Öst – tillhandahålla blixpunkter som bidrog till att tjäna som slagfält för Det Stora Kriget – precis som Europa hade gjort tidigare. Vid 2010, fanns det redan tecken på att historien upprepade sig. Tyskland,  förödmjukat efter ett halvt århundrade av världskrig marscherade igen. Denna gång var det dock inte underblåst av Kejasare eller en Führer – det var nu USA, Frankrike och England som lirkade med och betvingade sin förutvarande bittra fiende till fientlighet och aggression.

Stäm Upp Bandet

Det var som om Nurnberg restriktionerna inte existerade. Efter att man hade bedrivit och förlorat två världskrig under 1900-talet så svor världen att Tyskland inte skulle rustas till en sådan händelse igen. Konstitutionen av Den Federala Republiken Tyskland författad 1949 med tillägg och appropiering till hela landet efter återföreningen 1990 innehåller ett förbud som avisar landets rätt att förbereda sig för ett krig genom aggression.

Artikel 26 i konstitutionen säger: ”Aktiviteter syftande och betagna med avsikten att störa fredliga relationer mellan nationer, särskilt att förbereda för aggressivt krig, är icke konstitutionellt. De skall göras till straffbara överträdelser.” Liknande restriktioner applicerades till Italien och Japan, som tillhörde de besegrade efter andra världskriget. Men med små steg i taget, så tilläts dessa forna motståndare att upprusta och bygga militär närvaro, och bjöds sedan in att aktivt delta i vilket krig de västliga makterna nu hängav sig åt – i namnen av; ”nationell säkerhet”, ”frigörande”, ”fostra och rädda demokrati”.

Tysklands första militära räd sedan andra världskriget kom under 1999, under täckmanteln av det amerikanskt ledda kriget mot Jugoslavien.  Förlorat i oljudet av 38,000 stridsslag utförda under NATO flagg – och med de 23,000 klusterbomber, kryssningsmissiler,  utarmat uran – allt riktat mot Serbiska militära mål och Jugoslaviska civila, låg återigen samma sorts grundton som Luftwaffe en gång hade introducerat till världen och genljöd åter.

Det var kombinationen av oförskämdhet och meningslöshet. Precis som när finansiella lagar bröts av de som hade skapat dem, så bröts fördrag och avtal  när de stod i vägen för militära mål. Tyskarna befann sig i krig igen – från små steg i Jugoslavien till över 4,500 trupper i Afghanistan, med planer på att addera minst 700 till. Även om 80 procent av det tyska folket var emot att man skickade trupper, så begick regeringen, som så många andra, våld på folkets vilja för att tjäna särskilda intressen. I Maj 2010, tvingades den tyske presidenten Horst Köehler att avgå när han tippade lite på manschetten,
och avslöjade att den sanna anledningen till att tyskarna befanns på Afghansk mark var för att befrämja utrikeshandel och kommersiella intressen.

Idiot-Spendera Teorin

Emedan NATO välkomnade Tysklands deltagande, så var allt intet tyst på den västra fronten. Afghanistankriget var, som herr Köhler medgav, motiverat av pengar och maktspel…precis som alla andra krig i mellanöstern. Finans – inte terrorism, inte demokrati, inte säkerhet, inte mänskliga rättigheter – definierade den sista raden på pappret. Och när det rörde sig om pengar, kunde allianser snabbt vändas till vedersakare. Den amerikanska skattkammarens sekreterare Timothy Geither tryckte på Tyskland, med sitt stora handelsöverskott, för att stimulera fram ”starkare inrikes tillväxt och efterfrågan”.

Tillsammans med andra G-20 länder, kritiserades den tyska regeringen av Washington för att man inte var tillräckligt frivolös i att spendera, att det tyska folket sparade för mycket, när de borde handla konsumentprodukter…vilket skulle leda till ekonomisk tillväxt.  Det irrationella spelade ingen roll, tyskarna togs till uppgiften att stå som finansiellt ansvariga, istället för att gå djupare i skuld, tära på besparingarna och att låna bortom deras betalningsförmåga – som så många andra länder gjorde.

Tyskland ansattes samtidigt för att de intitialt stod emot planen på att lösa ut Grekland, och draperades som en knusslig brottsling för att de inte bidrog med mer medel när man dock sedan med en sur min gick med på att delta i borgen för att lösa ut banker som spekulerat bort lån på Grekland.   Men lösensumman var bittert opponerat av det tyska folket, som såg det som en straffskatt utmätt av deras dagsverk för att täcka upp Greklands utsvävningar.  I val som följdes efter lösen-spelet fick Angela Merkels center-höger koalition se sig i vad hon beskrev som ”ett bittert nederlag”.

Trendpunkt: Ett sammanflöde av till det yttre icke relaterade faktorer producerade omständigheter som inte förebådar väl för vare sig fred eller välstånd. En stark Europeisk union, attraktiv som teori och hållbar i blott goda tider, skulle beslagtas av tvister i dåliga tider. Den fördjupande fiskala krisen från 2009-2010 öppnade en Pandoras Box av gamla, oupplösliga motstridigheter, med ett förlutet i krig, religiösa motsättningar, aggression, förtryck och etniskt förakt.  Tysklands aggressiva roll i de två stora krigen på 1900-talet, vilka ödelade Europa, var ett minne som hela tiden bubblade under ytan i Europas medvetande.

Tysklands betydande ekonomiska klackjärn, omskrävlade organisationsförmåga och nationella arbetsmoral, som kunde ha tjänat som en rollmodell för mindre fokuserade nationer, inspirererade istället till djup avund.  Och ett substantiellt åter bestyckat Tyskland engagerades i NATO krig anstiftade av USA – vilket senare skulle inskärpa fruktan.  2010 höll EU på att falla sönder i sömmarna och vid 2012 såg det mest ut som unionen opererade som en union blott till namnet. De fattigaste och mest skuldsatta nationerna övergav Euron, varpå de återvände till sina lira, drachmer och pesetas.

Trendpunkt: Vid 2012 förelåg inte bara upplösning på horisonten, individuella länder började splittras. De orubbliga Walesiska , Skottska, Baskiska separatist rörelserna skulle ta till normen snarare än undantaget när etniska, rasorienterade, religiösa, ekonomiska och regionala stämningar började att dominera nationella politiska agendor. Krafterna som på kullerstensvis hade format nationer och allianser – vanligtvis via krigsbyten, giftermål och ekonomisk bekvämlighet – skingrade sig när ekonomier plumsade och regeringar svävade eller vacklade. Forna puttrande agg, sedan länge bevarat i kulturers DNA, kunde inte slås ur det mänskliga psyket genom lag, tvång eller reson. Passionen för autonomi manifesterades fredligt i secessions-rörelser och våldsamt i inbördeskrig. Underbyggandet – av till synes ej relaterade resningar – besatt en gemensam orsak: en stor motreaktion emot Stor.

Stora Regeringen, Stora Banken, Stora Företaget…Storebror.

Trendpunkt:
Lämna Europa förrän det är för sent? I 2010 föreföll en sådan tanke bortom långsökt. Göra planer för att fly Europa innan krig bryter ut? Krig? Vilket krig? 2010 var väl inte 1930. Det fanns ingen Hitler eller Mussolini i sikte. Ekonomier må ha varit medtagna men det syntes inte till någon riktig offentlig oro eller uppenbar indiktor på en förestående krasch.

Det fanns dock själv-avslöjande tecken på jämn och synlig mark. Medvetna om deras förflutna såg många Européer tidernas sårbarhet och potentialen för ett  systematiskt haveri och blev stora handlare av guld. De mindes Weimars läxor om hyperinflation och hörde även om historier om hur guld hade köpt frihet under  ingressen till andra världskriget….och även under kriget. Allt eftersom stamaktie-marknaderna förlorade sina tillökningar 2010 och flukturerade vilt,  så var det inte bara Européer som köpte guld, resten av världen gjorde detsamma, vilket satte av guldet emot rekordnivåer.

Trendpunkt: Allt eftersom ekonomier förföll i Europa, ökade terrorism och mellanöstern krigen spred sig, nationalistisk glöd hotade utlänningar och fick dem att känna sig ovälkomna. Redan i 2010, växte anti-immigrations meningarna och nationalistiska rörelser tog fart. Som bevittnat av Europeiska burka-förbud och det schweiziska minaret förbudet för muslimer, är behovet att utveckla flyktplaner inte på något vis långsökt och övervägs redan av många.

Fortsättning följer.

Här följer del 2 av Det Stora Spelet Spiller över, en pågående trend analys som utgår ifrån premissen att dagens händelser formar framtidens trender – med precision.

Vi påpekade i slutet av Del 1 av denna rapport hur Europas välfärdssystem håller på att smulas sönder och decimeras. Ja, rubrikerna talar ju för sig självt:

* Cameron Varnar Britter För Årtionden Av Budgetåtstramningar
* Tyska Förbundskanslerns Budgetåtstramnngar Minns Weimar Republiken
* Spanien: Strejker Och Protester Hälsar PSOE Budgeståtstramningar
* Grekiska Parlamentet Inför Budgetåtstramningar
* Irland: Drakoniska Budgetågärder Väntas Av Regeringen
* Portugal: Godkänner Bugetåtstramningar
* Italien Blir Den Senaste EU Staten Att Införa Budgetåtstramningar
* Fransk Strejk, Protest Över Regeringens Budgetåtstramningar
* Budgetåtstramningar Sänker Tillväxt Varnar Lettiska Premiärministern
* Ungern Samlar Sig För Budgetnedskänrningar

När dessa rubriker braskade över världen, talade svenska affärstidningar om goda tider för  svensk exportindustri de närmaste två åren, den svenske Riksbankschefen Stefan Ingves dansade till samm rytm med bindel för ögonen, och fortsatte att klaga på SCB´s opålitliga statistik, kvartal efter kvartal. Är det inkompetens eller något ännu värre? Var skall dessa goda år för svensk industri skördas? Vad som uppvisas är att beslutsfattarna inte besitter tillräcklig förståelse för hur dessa internationaliserad system fungerar och vilka återverkningar som kan väntas i denna dynamiska komplexitet.

Fullständiga avsaknad av en känsla för vad som sker gör att man bevisligen härmar den politiska reaktionära modaliteten, i att välja förnekelse och propaganda för att täcka över ett vakuum av förståelse. Vi ser nu hur globalismens komplexitet skördar friheter och andra grader av själv-kontroll.

Trendpunkt: Även om EU följde i fotspåren i att lösa ut fallerande banker och de som var för-stora-för-att-gå-under, så skulle botet visa sig vara blott ett temporärt finansiellt uppsving på toppen av den ekonomiska skalan på bekostnad av alla andra.  Budgetåtstramningar innebär minskade utgifter. Ju mindre man spenderar, desto mindre införskaffas. Den Grekiska tragedin var bara Akt 1 av Den Stora Depressionen, vilken tjänade som prolog för det första Stora Kriget av det nya århundrandet. I tidiga scener, allt eftersom ekonomier fallerade, eskalerade de civila protesterna bortom kontroll. Den sedvanliga blandningen av demagoger, rabulister och agentur provokatörer bemödade sig med att söka infiltrera, störa och radikalisera mass protesterna, i ansatser att kapa eller diskreditera rörelser födda ur den legitima missbelåtenheten. Desperata att bibehålla makt, utfärdade regeringarna stränga åtgärder, som i vissa länder kulminerade i undantagstillstånd.

Under trycket av Den Stora Depressionen, iscensätts kupper och regeringar kommer att störtas. Somliga länder kommer att se en ordnad och potentiellt konstruktiv variant av revolutionen. Andra erfar våldsamma regimskiften när extrema element tar över. Diktatoriska krafter som backas upp av militär makt blir återigen en simplistisk lösning på komplexa problem.  De nya regimerna, framgångsrika att piska upp patriotisk hetta men oförmögna att leverera på sina löften, kommer att söka syndabockar för att växla bort klander. Som alltid blir den utvalde syndabocken identifierad med elimineringen av stundens kris. Klappjakt på syndabock – en sport för generaler, presidenter, kungar och drottningar i årtusenden – kommer att vara trenden som till slut utmynnar i Det Stora Kriget.

2010 fanns fortfarande ingen medvetenhet i media om att världen är på väg mot ett stort krig. Man kopplade inte ihop händelser och trender, ingen analys av orsak och verkan stod att finna, ingen bild som förklarar det stora spelet visades upp. Man såg inte sambandet mellan ekonomier i upplösning och social oro eller den växande förbittringen hos den evaporerande medelklassen mot en ändlöst expanderande klass med privatchaufförer. Försvarade av dörrmän eller avskärmade på världens stora slott och gods var de rikaste förflyttade från realiteten om vad som pågick och vad som sades på gatorna:

Ett brev från en juvelerare i USA berättar:

”Jag är starkt investerad i guld och silver, ammunition, vapen, sädesslag, vatten och olika provisioner. Det syns redan -
man lastar av besparingar i guld för att betala andra saker som mat och bas-räkningar. Många skiljer sig på grund av de finansiella svårigheterna.
Det är förbannat tufft där ute…och det blir bara värre för var dag. Arbetsbristen är det värsta av allt. Häromkring är det läge
att öppna en pantbutik, ingen köper smycken längre förutom kanske silver, med tanke på silverpriset.”

Denna sorts ”insider information” är inte av det slag som publiceras i Financial Times eller Wall Street Journal. Inte heller var denna sort av ”vykort
från skyttegravarna” något som världens TV och radio täckte.

Världen förberedde sig för krig och tecken ignorerades. För att undvika krig måste tecken observeras och vidare, de visare, balanserade huvudena
som såg dem och förstod motiven och dess pådrivare skulle behöva mobilisera sig för att stanna upp marschen mot krig.

Trendpunkt:  Stubinen till den andra amerikanska revolutionen hade tänts i April 2008, när hundratusentals amerikanska medborgare tog till gatorna för att protestera mot de nya omröstningsbefriade skatterna (”taxation without representation”) vilket födde ”Tea Party” rörelsen. Politiska  postinnehavare och amerikanska media hälsade Tea Party rörelsen med hån, och karaktäriserade det hela som en gasformig och ohållbar alternativ rörelse. Sedan, när rörelsen landade och befäste sig,  vilket vispade upp såväl momentum som ökändhet, som kapades hela planet av ett disparat band av
politiska opportunister och media celebriteter som hoppade på löpbandet för att marknadsföra deras egna varumärken.

Liberalerna avskydde Tea Party rörelsen, som utmålade dem som ett konsortium av högerfanatiker och Sarah Paliniter, och vill inte erkänna att några av rörelsens kandidater stödde många av liberalerna egna mest omhuldade principer. Exempelvis, liberaler och libertarianer, var enade i frågor som Irak, Afghanistan och Pakistan, såväl som det profitabla CIA skämtet ”War On Drugs”. Man hade samsyn på att bryta upp de stora bankerna och upphöra med att lösa ut dem och deras skulder.  Oavsett diskrepanserna, det kaotiska tillståndet, diversifieringen och brist på fokus skulle rörelsen av Tea Parties blomma vidare, född på raseriet och den universiella avsmaken med de båda traditionella partierna, det tve-hövdade enpartisystemet.

Till trots, i året 2010, såg vare sig vänster eller höger klanerna det hela för vad det egentligen var: början på slutet av republikanernas och demokraternas duopol.

Trendpunkt: Vid 2012 i USA så formas mindre idelogiskt drivna partier till en större bas än bara anti-skatt och anti-storregering partisaner. Men duopolets monopol skulle inte ge sig utan betydande motstånd. Ny legislatur skulle tjäna som en hastighetssänkare för att lämna tredjeparts-partier bakom dem, förutom de som redan fanns på plats för att krossa hot mot duopolet.  Precis som vi har kunnat se tidigare, försök till att rigga val återuppstod. Och med nya, bluff-vänliga, kupongbefriade elektroniska röstsysten, kontrollerade av politiskt operativa, skulle processen bli mer effektiv och svårare att detektera.  Oavsett detta, med förval och utgångsomröstningar som bekräftar missnöjet med politiker på dubbesiffriga nivåer, skulle arga amerikaner slåss för sin sak snarare än att accepterar de falska poängberäkningarna.  Valet 2012 var inte Bush-Gore 2000. Det visade sig vara en i all väsentlighet avgörande slag i den andra amerikanska revolutionen.

Trendpunkt: Med dussintals fallerande ekonomier, skulle Europa – från Väst till Öst – tillhandahålla blixpunkter som bidrog till att tjäna som slagfält för Det Stora Kriget – precis som Europa hade gjort tidigare. Vid 2010, fanns det redan tecken på att historien upprepade sig. Tyskland,  förödmjukat efter ett halvt århundrade av världskrig marscherade igen. Denna gång var det dock inte underblåst av Kejasare eller en Fuhrer – det var USA, Frankrike och England som lirkade med och betvingade sin förutvarande bittra fiende till fientlighet och aggression.


Stäm Upp Bandet

Det var som om Nurnberg restriktionerna inte existerade. Efter att man hade bedrivit och förlorat två världskrig under 1900-talet så
svor världen att Tyskland inte skulle rustas till en sådan händelse igen. Konstitutionen av Den Federala Republiken Tyskland författad 1949
med tillägg och appropiering till hela landet efter återföreningen 1990 innehåller ett förbud som avisar landets rätt att förbereda sig
för ett krig genom aggression.

Artikel 26 säger: ”Aktiviteter syftande och betagna med avsikten att störa fredliga relationer mellan nationer, särskilt att förbereda för aggressivt krig,
är icke konstitutionellt. De skall göras till straffbara överträdelser.”

Liknande restriktioner applicerades till Italien och Japan, som tillhörde de besegrade efter andra världskriget. Men med små steg i taget,
så tilläts dessa forna motståndare att upprusta och bygga militär närvaro, och bjöds sedan in att aktivt delta i vilket krig de västliga makterna
nu hängav sig åt – i namnen av; ”nationell säkerhet”, ”frigörande”, ”fostra och rädda demokrati”.
Tysklands första militära räd sedan andra världskriget kom under 199, under täckmanteln av det amerikanskt ledda kriget mot Jugoslavien.
Förlorat i oljudet av 38,000 stridsslag utförda under NATO flagg (och de 23,000 klusterbomber, krysssningsmissiler, och utarmat uran, riktade
mote Serbiska militära mål och Jugoslaviska civila) var återigen samma sorts ljud som Luftwaffe hade introducerat till världen och nu åter genljöd.

Det var kombinationen av oförskämdhet och meningslöshet. Precis som när finansiella lagar bröts av de som hade skapat dem, så bröts fördrag och avtal
när de stod i vägen för militära mål. Tyskarna befann sig i krig igen – från små steg i Jugoslavien till över 4,500 trupper i Afghanistan, med planer på
att addera minst 700 till. Även om 80 procent av det tyska folket var emot att man skickade trupper, så begick regeringen, som så många andra, våld
på folkets vilja för att tjäna särskilda intressen. I Maj 2010, tvingades den tyske presidenten Horst Köehler att avgå när han tippade lite på manschetten,
och avslöjade att den sanna anledningen till att tyskarna befanns på Afghansk mark var för att befrämja utrikeshandel och kommersiella intressen.

Idiot-Spendera Teorin

Emedan NATO välkomnade Tysklands deltagande, så var allt intet tyst på den västra fronten. Afghanistankriget var, som herr Köhler medgav, motiverat
av pengar och maktspel…precis som alla andra krig i mellanöstern. Finans – inte terrorism, inte demokrati, inte säkerhet, inte mänskliga rättigheter -
definierade den sista raden på pappret. Och när det rörde sig om pengar, kunde allianser snabbt vändas till vedersakare. Den amerikanska skattkammarens
sekreterare Timothy Geither tryckte på Tyskland, med sitt stora handelsöverskott, att stimulera fram ”starkare inrikes tillväxt och efterfrågan”.
Tillsammans med andra G-20 länder, kritiserades den tyska regeringen av Washington för att man inte var tillräckligt frivlös i att spendera, att
det tyska folket sparade för mycket, när de borde handla konsumentprodukter…vilket skulle leda till ekonomisk tillväxt.
Det irrationella spelade ingen roll, tyskarna togs till uppgiften att stå som finansiellt ansvariga, istället för att gå djupare i skuld, tära på
besparingarna och att låna bortom deras betalningsförmåga – som så många andra länder gjorde.

Tyskland ansattes samtidigt för att de intitialt stod emot planen på att lösa ut Grekland, och draperades som en knusslig brottsling för att de
inte bidrog med mer medel när man sedan med en sur min gick med på att delta i borgen för att lösa ut banker som spekulerat bort lån på Grekland.
Men lösensumman var bittert opponerat av det tyska folket, som såg det som en straffskatt utmätt av dem för att täcka upp Greklands utsvävningar.
I val som följdes efter lösen-spelet fick Angela Merkels center-höger koalition se sig i vad hon beskrev sm ”ett bittert nederlad”.

Trendpunkt:

Ett sammanflöde av till det yttre icke relaterade faktorer producerade omständigheter som inte förebådar väl
för vare sig fred eller välstånd. En stark Europeisk union, attraktiv som teori och hållbar i blott goda tider, skulle
beslagtas av tvister i dåliga tider. Den fördjupande fiskala krisen från 2009-2010 öppnade en Pandoras Box av gamla, oupplösta
motstridigheter, med ett förlutet i krig, religiösa motsättningar, aggression, förtryck och etniskt förakt.
Tysklands aggressiva roll i de två stora krigen på 1900-talet ödelade Europa var ett minne som hela tiden bubblade under
ytan i Europas medvetande. Tysklands betydande ekonomiska klackjärn, omskrävlade organisationsförmåga och nationella arbetsmoral, som kunde
ha tjänat som en rollmodell för mindre fokuserade nationer, inspirererade istället till djup avvund.
Och ett substantiellt åter bestyckat Tyskland engagerades i NATO krig anstiftade av USA vilket senare skulle inskärpa fruktan.
2010 höll EU på att falla sönder i sömmarna och vid 2012 såg det mest ut som unionen opererade som en union blott till namnet. De fattigaste
och skuldsatta nationerna övergav Euron och återvände till sina lira, drachmer och pesetas.

Trendpunkt: Vid 2012 förelåg inte bara upplösning på horisonten, individuella länder började splittras. De orubbliga Welschiska, Skottiska,
Baskiska separatist rörelserna skulle ta till normen snarare än undantaget när etniska, rasorienterade, religiösa, ekonomiska och regionala stämningar
började att dominera nationella politiska agendor. Krafterna som på kullerstensvis hade format nationer och allianser – vanligtvis via krigsbyten, giftermål
och ekonomisk bekvämlighet – skingrade sig när ekonomier plumsade och regeringar svävade eller vacklade. Forna puttrande agg, sedan länge bevarat i
kulturers DNA, kunde inte slås ur det mänskliga psyket genom legislation, tvång eller reson. Passionen för autonomi manifesterades fredligt i secessionist
rörelser och våldsamt i inbördeskrig.

Underbyggande de till synes ej relaterade resningar fanns en gemensam orsak: en stor motreaktion emot Stor. Stora Regeringen,
Stora Banken, Stora Företaget…Storebror.

Trendpunkt:
Lämna Europa förrän det är för sent? I 2010 föreföll en sådan tanke bortom långsökt. Göra planer för att fly Europa innan krig bryter ut?
Krig? Vilket krig? 2010 var väl inte 1930. Det fanns ingen Hitler eller Mussolini i sikte. Ekonomier må ha varit medtagna men det syntes inte till någon
riktig offentlig oro eller uppenbar indiktor på en förestående krasch.

Det fanns dock själv-avslöjande tecken på jämn och synlig mark. Medvetna om deras förflutna såg många Européer tidernas sårbarhet och potentialen för ett
systematiskt haveri och blev stora handlare av guld. De mindes Weimars läxor om hyperinflation och hörde även om historier om hur guld hade köpt frihet under
ingressen till andra världskriget….och även under kriget. Allt eftersom stamaktiemarknaderna förlorade sina tillökningar 2010 och flukturerade vilt,
så var det inte bara Européer som köpte guld, resten av världen gjorde detsamma, vilket satte av guldet emot rekordnivåer. Trots att undertecknad påpekade i
lång förväg för Sveriges representanter, varför guld skulle bli en stigande säkerhet över tiden, så gjordes inte tillräckligt i den riktningen.

Trendpost: Allt eftersom ekonomier förföll i Europa, ökade terrorism och mellanöstern krigen spred sig, nationalistisk glöd hotade utlänningar och fick dem
att känna sig ovälkomna. Redan i 2010, växte anti-immigrations meningarn och nationalistiska rörelser tog fart. Som bevittnat av Europeiska burka-förbud och
det schweiziska minaret förbudet för muslimer, är behovet att utveckla flyktplaner inte på något vis långsökt och övervägs redan av många.

 
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.